Kerro Holmberg: EN SKULPTUR

Kerro Holmberg, poet og kunstner, født 1959 i Stockholm, der hun også er virksom i dag. Har gitt ut DÄR JAG ÄR DÄR DU ÄR (Symposion 2002), og I lianer (Symposion 2004) samt deltatt med diktsuiten «Ett främmande sorts grönt» i boken By Pass (Symposion 2004), med bilder av Jörgen Hammarberg og tekst av Torsten Ekbom. Som kunstner har hun hatt flere utstillinger, bl.a. i Stockholm, Göteborg og Helsingfors. Mottok nylig DNA/Diesel New Art Award 2004.

*
Dig eller dom eller vi
Vad, vem eller vilka
Skall bli det räddande saltkornet
Där omstarten sker

Jag finner punkter av samstämmighet
och glömmer dem,
på så sätt förvandlas man till en ruin

Där borta, ovan
kan man träffa någon man aldrig känt ?
Inte doften, det ljusröda håret, gropen
i hakan, fötterna i tygskorna, rösten

Efter hur många likaledande tillfällen
upphör det inträffade att kallas för slump ?

Man kan lugnt påstå att
det bara blev så
Handslaget –
och så leendet
Berg dala, djup flyg!

En hårsmån från det oåterkalleliga
Då väljer man flamset

Och tusentals personer med olika intressen
omgav oss åt alla håll
Under det att duvan segelflög mörkret

*
Ett sorts förfinat dravel
Ett sorts parfymerat och fruset vatten

Sådant man var tvingad att dö för under Stalin
Sådant ingen säger med mördande reklam

En fotboll med fyra kanter
En mesallians i en finansmans värld

Missnöjets vinter med bristen på nyheter
En katt, en mustasch, en vattenfylld grav

Tyckte du jag sa tokiga saker?
Jag var glad att jag lyckades med läten

*
Han satt där och tänkte "...revisorerna...revisorerna..."
hela tiden

*
Jag tänker mig att det där är en karta
kanske Sverige
                         tecknat i en taggig linje med svart
Och att det där är jag, fastän det inte
alls är likt
                         –Men kvadraten av guld?
Jag ser det som att den är min tanke, kanske
en bild jag tänker av Gud
                         –Men den andra då, av husen?
Jag ser det som mammahuset med det mindre huset
i magen
Kanske har det fötts där eller så har hon
                         svalt det
Och att horisonterna, de bägge skogsbrynen,
tecknar något som man inte vet
                         är över eller under

*
I själva verket hatar jag att störa folks nattsömn
Men jag har så svårt att vara personlig
Vet inte hur man gör med väninnor
Går för långt eller stannar till distanserande,
blir elak fast jag inte menar det
och offrar för mycket gyllene gödsel i trädgården
Sånt skulle man ju kunna värma upp hus med i stället,
använda till något nyttigt
I själva verket är det onyttiga det enda uppbyggliga i längden
och det uppbyggliga lika förgörande på slutet
Ingenting är meningslöst
Allt har en mening och är onödigt
Allt onödigt gagnar konsten
Kvicksand är sådant som hästar går ner sig i
Själv har jag aldrig provat på dig
Det var bara som alla trodde
för att jag erkände allt, tog på mig allt, även fantasierna

*
Att allt bör gå på rutin
Det finns visserligen nattdjur
men människosläktet höra icke till dem
Kärlkransförträngning, hjärtinfarkt, stroke
Diabetes, bröstcancer, läsning i hissarna
Hur otroligt små marginaler folk har klockan 2 på natten
En trögt flytande magma
En tjocknande substans
Man skulle kunna åstadkomma ett bra konstverk av den
En skulptur av trötthet

__________________________________
15.12.04, nypoesi.net