Lyn Hejinian: Seks tekster fra Mitt livLyn Hejinian (f. 1941) er en av de sentrale figurene i den amerikanske Language-bevegelsen. Hun debuterte i 1976 med A Thought Is the Bride of What Thinking. My Life kom første gang ut i 1980, da Hejinian var 37 år. Boka består av 37 tekster à 37 setninger. I 1987, da hun var 45, ga hun ut en oppdatert versjon bestående av 45 tekster à 45 setninger. Som det står i presentasjonen av den svenske oversettelsen: «Skapandet av ett ‘jag’ blir därmed ett pågående projekt, en undersökning med oklar slutpunkt. Samtidigt som Mitt liv måste betraktas som en självbiografi ifrågasätter och komplicerar den genren och tydliggör dess orimlighet. Vad är berättelsen om ‘mitt liv’ annat än fläckar av språk?» Tekstene som presenteres under er hentet fra Mitt liv (Modernista 2004), gjendiktet til svensk av Niclas Nilsson. Tekstene publiseres med velvillig tillatelse fra forfatter og gjendikter. En paus, Ett ögonblick gult, liksom fyra år senare när min far kom hem från kriget, det ögonblicket, när jag hälsade på honom där han stod vid trappans fot, yngre, smalare än när han åkte, var lila – men ögonblick har inte längre sådana färger. Någonstans, i bakgrunden, har rummen samma mönster av små rosor. Fin den som för sig fint. I vissa familjer är nödvändighetens betydelse ett med känslan av för-nödvändighet. Allt det bästa samlat i en hage. Fönstren gjordes smalare av vita florgardiner som aldrig knöts loss. Här hänvisar jag till irrelevansen, den rigiditet som aldrig inkräktar. Därför repetitioner, befriade från all ambition. Redwoodträdens skuggor, sa hon, var förtryckande. Plyschen måste slitas ut. På sina promenader steg hon in i folks trädgårdar för att knipa av skott från deras pelargoner och suckulenter. Någon enstaka solnedgång reflekteras i fönstren. En liten pöl förmörkas. Om du bara kunde röra, eller till och med fånga, de där gråa väldiga varelserna. Jag var rädd för min farbror med vårtan på näsan, eller för hans skämt på vår bekostnad, som gick mig förbi, och jag var blyg inför min fasters dövhet som var hans svägerska och som flera år tidigare hade börjat nicka, vänligt. Fårfarm. Se blixt, vänta på muller. Helt felaktigt, visade det sig. Långa tidslinjer släpar efter varje idé, föremål, fordon, person, husdjur, och händelse. Eftermiddagen inträffar, trång och därför oändlig. Tjockare, instämde hon. Det var en tic, en vana hon hade, och nu nickade hon som min leksaksfågel av plast på kanten av sitt glas, ner i och sedan upp ur vattnet. Men ett ord är ett bottenlöst hål. Som genom magi blev den dräktig, sprack en dag och födde ett stenägg, ungefär stort som en fotboll. I maj när ödlorna kommer fram från stenarna, skiftar stenarna från grönt till grått. När dagsljuset rör sig berör oss avstånden. Vågorna rullade över våra magar, som vårregn över en sluttande fruktträdgård. Gummikofångare på gummibilar. Från motstånd mot sömnen, till att sova. I varje land finns ett ord som härmar kattens läte, för att likna ett ourskiljbart porträtt i molnen vid ett dån i luften. Men det ständiga oljudet är inte ett varsel om musik som komma skall. «Allt är en fråga om att sova,» säger Cocteau, men han glömmer hajen, som inte gör det. Ängslan är vaksam. I början, till och med innan man kan tala, kanske rastlösheten redan är vedertagen, och etablerar en otydlig gräns vilken senare ska skilja händelser från upplevelser. Hitta en hurts som inte är full. Att vi sover slungar ut vårt arbete i mörkret. Bollen försvann i ett myrtensnår. Jag befann mig i ett rum med de detaljer av vilka en senare nostalgi skulle kunna bestå, en bortskämd barndom. De sitter i korgstolar vilkas ben har sjunkit ner olika djupt i marken, så att var och en sitter något lutande och med en hållning som kompenserar för detta. Korna värmer upp sitt eget stall. Jag tittar snabbt på dem och det får det att verka som om de rör sig. En «muntlig historia» på papper. Den morgonen denna morgon. Jag säger det om psyket för det är inte valfritt. Övertonerna är en tyngre skugga i rummet som karaktäriseras av en vanemässig beredskap, en sorts laddad väntan, en ständig närvaro, som jag hade i åtanke när jag inledde stycket: «Så mycket av barndomen tillbringas i väntan.»
Det tycktes som
Vi ser bara trädens blad och grenar sluta sig kring huset. De där undergivna lekarna var sensuella. Jag var inte mer än tre eller fyra år gammal, men när jag inte fick min vilja igenom höll jag andan, inte av ilska utan av envishet, tills jag förlorade medvetandet. Skuggorna en dag djupare. Varje familj har sin egen samling berättelser, men inte alla familjer har någon som kan berätta dem. I en liten studio i en gammal lada, det musikaliska uttrycket för en glödande optimism. En fågel skulle nå fram men vara hemlig. Frånvaron av allusioner: en gång, och ringa ensam. Telefonen på nedervåningen stod i ett litet rum, mörkt som en garderob. Det var skillnaden mellan det omedelbara och det plötsliga i en teater full av övergångar. Utan vad kan en människa fungera som havet fungerar utan mig. En typisk uppsättning ärenden. Min mor stod mellan oss och höll våra händer när vi vadade ut i det gråblå vattnet och undervisade oss om baksuget, mer för att öka spänningen med det annalkande vattnet än för att varna oss för någon verklig fara, eftersom hon skulle fortsätta att hålla oss i händerna när vågen rullade in och vi försökte hoppa över den. Regnets kurva, alltmer, passerar allt oftare. Fyra årstider cirklar runt ett fyrkantigt år. En spegel i trädklykan var som ett hål i utomhus. Jag kunde ha åkt i bilen för evigt, så kändes det åtminstone, och ha betraktat landskapet passera, vaksam inför en dröms händelser och lika fridfull. Berg och dal. Dimman lyfter en sen soluppgång. Blommande kvistar hänger över den. Johannesbrödträdets rötter lyfte hörnet på den lilla stugan. Vårt obehag växer inför deras gryende rastlöshet. Där är du, och du vet att det är bra, och allt du behöver göra är att göra det bättre. Han seglade mot kriget. Ett liv som inte är friare än en bortsprungen valps liv. Det blev populärt och sedan översvämmades vi av kopior. Min gamla moster underhöll oss med sin lögn, en historia om en händelse i hennes barndom, en katastrof i en segelbåt som aldrig inträffat, men hon var oskyldig, utan ansvar, eftersom hon under berättandets gång själv hade börjat tro på lögnen. Ett slags bubblande i inspirationens vatten. Tack vare att de upprepades blev vad som från början bara hade verkat vara miljödetaljer efter hand tematiska. Som om himmel plus sol måste skapa blad. Lejongap som bjuder ut sig bland trädgårdens cinerarior öppnar sina käftar mellan fingrarna, och vi klämde på fuchsiaknopparna så att de smällde. Är det styggt. Lutar. Kraftig vad tack vare de kullarna. Vänd på små stenar, torkad lera. Vi trodde att glimmer kanske var guld. En paus, en ros, något på papper, i en naturens klippbok. Det som följer en enkel kronologi har inget minne. För mig måste de finnas, denna frånvarande verklighets beståndsdelar, föremålen och händelserna som jag nu omprövade. Därför var husets lukt en märklig blandning av tung inomhusluft och luft utifrån som svävat över rosenbuskarna, kameliorna, hortensiorna, rhododendronen och azaleabuskarna. Svårt att skilja hungern från viljan att äta. Min mormor stod i köket med händerna på höfterna, iklädd vad hon kallade en «tvättklänning», och betraktade en rad av myror som passerade på diskbänken bakom kökskranen, och hon sa till oss: «Nu går jag ut i krig.» Det finns strängar i de hemska avstånden. De är mot det blå. Träden mottar ständigt sina skuggor.
Vilket minne
Härifrån liknar varje dag en liten båt och alla dagar drivs och gungas fram och tillbaka över en väldig och avlägsen vik i blått, grått, grönt. Vi var som knubbiga fåglar längs stranden, ertappade av de dödliga avbrotten. Dimensioner, livslängd, färg och njutning. Så om jag avslöjar mina avsikter för dig, tvingar jag mig själv att hålla fast vid de avsikterna. Jag ville se en puma men fick nöja mig med en tvättbjörn. Hunden var svartsjuk och låtsades halta. Dimman var så lätt att den var mer som en lukt än som en textur i luften, en lukt av sjögräs och rosor som växte sig så märkvärdigt röda och rosa och gula i den sandiga jorden. Det var nästan något religiöst med det, något hedniskt, något otillräckligt. Det var det våglika avbrott i mina känslor som jag kanske hade längtat efter att återfinna. Jag tror att det var cikador, men ur träden. Bakom motorvägen passerade vi en butik som sålde «antikviteter» och «samlarföremål». Barnet gapar, barnet är gapigt. Hon hatade när vi frågade vad det skulle bli till middag, att planera och berätta om menyn tråkade ut henne, men tanken på att laga mat gjorde det inte, och hon svarade bara: «Beslut, beslut.» Hon bad om «någonting till kaffet söta». Min farfar hade två hästar, gamla Duke, «ett ståtligt djur», och High Spot i kort galopp på stället med sin ryttare, att sitta på hans rygg var som att sitta fint. Kontinuitet, inte så mycket hos idéer som hos antaganden eller attityder, en stil man bara inte kan göra sig fri från. Vi återvände långsamt uppför kullen, baklänges den brantaste biten, som för att lura våra ben, och ändå upptäckte jag en senare sommar, när jag jobbade som fotvandringsinstruktör på ett flickläger i New England, att vandringen utför kan vara den smärtsammaste delen av turen, åtminstone efter en hel dag av bergsklättring när benen sviktar, och det oupphörliga darrandet i benmusklerna fick flickorna bakom mig (för jag gick alltid först, och gick till och med alltid ifrån flickorna, uppfylld av en känsla av alienation och angelägen om att få vara ifred, eftersom jag hatade lägret och ständigt längtade hem) att fnissa. Vi ser ett landskap av böljande kullar, början på den sommaren. Hur skulle din dagliga redogörelse för vädret se ut. Byxfickorna sitter inpå kroppen och håller mynten varma. Eller hölik, och suddig. Vad beträffar oss som «älskar att förundras» så är jag inte din piga jag är din mor. Små segelbåtar kapsejsade i bukten. Det verkade inte ett dugg märkvärdigt att de hade borrat vägen rakt genom det levande redwoodträdet, för på så vis hade de gjort om trädet till tunneln, gjort det till något det inte hade varit tidigare, och för alltid skiljt det från andra träd. Det universella besjälas av individualitet. Ett namn smyckat med kulörta band. Formad av världen sedan femhundrafyrtioett. De håller lustiga små tal som hyllar de talrika njutningarna. De betonade vikten av, överlägsenheten hos, «inre tillgångar» och «inre själsliga egenskaper», så att man skulle «hålla modet uppe» vad som än hände. Det knakar i en gammal byggnad, i synnerhet vid vatten. Skrivkonstens kraft. Det finns ställen i det som jag aldrig har återvänt till. Fem eller sex av kvarterets barn lekte på verandan, låtsades vara pirater och skrek till bilar på gatan att «lätta ankar» och «hala segel». Hon odlade en särskild trädgård, rosenträdgården (eller rosenrabatten), azaleaträdgården, en trädgård för inhemska växter (som konstigt nog var mindre frodig än de övriga). Små barn ska rida på gamla hästar, inte på ponnyer. Om vi inte var tvungna att äta skulle vi vara rika, sa jag, en imitation av något att säga. Jag hade förundrats över den enorma skillnaden mellan djuren på zoo och måsarna, duvorna, sparvarna och stararna som bara var där på besök. Det finns till och med en ledarfink. Samarbeta med händelsen. Den uppenbara analogin är med musik. Det de gjorde var mer naturligt och borde, eftersom de «gjorde» det i sin egen miljö (medan vi stod kring inhägnaden och väntade och hoppades på att de sovande tigrarna skulle «göra» något snart), ha intresserat oss mer. Vår hund äter broccoli. Misslynt logik; Miss Lyn. Jag skulle vara reserverad, mörk, indirekt och upprörande, eller en punkt av tålamod och påtagligt lugn. Så att jag senare, när jag lekte för mig själv, kunde föreställa mig hur jag förvandlades till ett träd, och sedan önskade jag mig det så intensivt att jag blev formlös, rastlös, sömnlös, krävande, vresig.
Kaffemostrarna
Trafiken som skallar, då skallar är ett substantiv. Medan den glada pessimisten gör som han vill i en ond värld som ändå är den oundvikliga världen, omöjlig att förbättra. Jag sluter ena ögat, alltid det vänstra, när jag tittar ut på den blänkande gatan. Vilken utbildning hjälper oss till slut, om alls. Det finns en paus, en ros, något på papper. De små gröna skuggorna får det röda att studsa fram. Det där är inget teleskop, och jag har inte stjärnor i magen. Sådana förskjutningar förändrar illusioner, vilket är för-allas-bästa. Nu köer och inte kor på de bruna kullarna, och en stas av husvagnar har tagit namn efter vad som växte i Santa Claras dalgångar. Vi har alla växt upp med det. Om det är personligt är det troligen opålitligt. Universitetet var den kulturella marknaden, men på söndagarna provade hon olika kyrkor. På museet flyttades uppmärksamheten från målning till målning, ögat tvingades runt, så att det var omöjligt att fokusera på något enskilt verk. I mardrömmen surrade en gigantisk spyfluga: «Jag är allt som finns.» Där bilar inte kör är genvägar. Min farfar tvingades att inse sin ålder när en annan, yngre man erbjöd honom sin plats på bussen. När man färdas kan man «råka» in i ett oväder. Skon måste knytas fast vid vristen. Vad beträffar oss som «älskar att förundras» så är McDonalds världens största uppköpare av nötkreaturens ögonglober. De gick ut med bågar och armbindlar för att skjuta på höet. Det är lätt som vågor, plaskande vatten. Utforska, betrakta och sluta. Han hade en konstnärs händer. Penelope gör om vävnaden. Européer skakar hand oftare än vi gör här i Amerika, ändå tror jag inte att det ska betraktas som ett «mod att vidröra». Jag ska bara låta bli att ta telefonen, för att få lite arbete gjort. Vilket minne är inte en «gripande» tanke. Endast fragment stämmer. Dela upp det i enskilda ord, sätt upp dem i kombinationer. Så vi går in i affären för att handla och efter ett tag får vi, du vet, kontraalt! Tänker på tiden i boken, den är faktiskt tiden i livet. Jag upplevde kärlek, oändligt lättad. Jag vet att det var en okräsen sorts romans. Hon ber om ursäkt och håller oss i sina tillkortakommandens grepp. Ger den lastade kombin fritt fram att backa. Det var ett långt hyreshus i tre våningar med lägenheterna som lådor i fack, och fönster bara fram och bak. Det skulle inte göra mig något om vi faktiskt betalade för något med våra skattepengar. Hon kastade av sig kappan, tog av sig klänningen. Det var inte svårt att tolka hennes mors tjatter vid diskhon, ibland en tröstande röst, ibland en bannande röst. Du måste vattna murgrönan som klättrar upp till fågelklockan. Morgonen är förbi och solen är kvar men solljuset är skarpare. Studiet av måleriet är utmattande och havet blir alltid större – här citerar jag Tintoretto. Kvistar är ljusets många ljud. Kan prärien vara detta hav – för kärleks skull. Det jag kände var att fikon liknar njurar.
Plog gör
I natt, i mina drömmar, simmade jag till en sjös botten, sköt ifrån i dyn och flög, efter en snabb stigning mot ytan, ur vattnet tre eller fyra meter upp i luften. Jag kunde inte gå i demonstrationståget för jag var gravid, och gjorde alltså revolutionära erfarenheter utan att agera revolutionärt. Historien kramar världen. Muserna är små kvinnokollegor. I någon mån måste varje mening vara hela berättelsen. Det är svårt att vända sig bort från strömmande vatten, där småstenarna ligger kvar längs stranden. Eftersom han var färgblind kunde han inte se om de var bruna eller gröna. Romansen säger: «Följ med mig,» men säger inte vartåt, eller är det varthän. Skrivarsolståndet. Låt oss lyssna efter den sista av höstens grodor. Ett stycke räknat i minuter gör saker som jag inte kan göra. Det man inte kan upptäcka är möjligheternas gräns, som alltid måste förbli oupptäckt. Religion är ett svagt råmande. Vid den tiden hölls saker dolda av kärlekens eviga latin. När du säger: De läser båda samma bok, menar du samma text i olika exemplar eller menar du turas om med samma exemplar. Samma måne lyser över min kärlek i natt. Hur kan en eld brinna i den här kylan. De där första vårmorgnarna på trappan i solljuset som sken över det röda tegelhuset ser vi platsen där vi satt och gungade barnen i vagnarna medan vi höll småungarna borta från gatan. På den smutsiga tvättverandan lade en vacker duva, på ett riktigt duvaktigt sätt, ett ägg, sedan när ägget till slut kläcktes åt den motbjudande fågeln upp ungen. Bara stig på ett plan för att se andra saker någonstans. Strömstaren flyger antingen över eller under vatten. Ingen valp eller hund kommer någonsin att kunna göra detta, och definitivt ingen papegoja. En granne drog sina terriers i en vagn och torkade deras små rumpor med en näsduk när de sket. En gång en enerverande romans försmådd. Men ibland – på grund av, tror jag, inte trots, all aktivitet – kände jag mig lika seren som när jag som barn studerade kökskaklets oregelbundna och något opålitiliga mönster, något jag gärna hängav mig åt för att försöka hitta det ställe där mönstret upprepas. Kolla värmen med ett snabbt finger. Minns det när om vilket jag talar. Man kunde utveckla det. Grönska, insekter – regnet också. Efter C, I före, E utom. Obligat. Saker som «inte verkar vara på riktigt» händer inte. Hon som red barbacka i sina stövlar hoppade från lerig häst till lerig häst. Sådana förskjutningar förändrar illusioner, vilket är för-allas-bästa. Ett vidare folk bland stenarna. Avloppen var öppna i gatan, i kullarna där vi hade gått trots regnet för att få se fartygen, stängda i havet. Händer, fickor, lönnlöv blöta nog att fastna under fötterna. Åka som det kan gå, återvända som jag borde, men med tiggarbabyn. De arroganta oskyldiga unga. De hade inte lyckats hitta en ledare. Ordet «version» är ett komparativt substantiv som måste implicera en pluralform – den som inkluderar många. Borde en bra mor få fler barn. Den otröstliga svartsjukan som berättar för henne om hennes kärlek tillkännager den. Till dig, forsythia. Gräs i mitt glas.
Löpet som, Inget bra att se i stan, men regnet är en riktigt bra sak att höra. Om «jag älskar att höra vågorna» och «jag älskar att höra dig prata». Kartong liten dialog, hördes på gatan. Baby! baby! baby! – det är helt normalt. Om det alls finns en historia, redogjord för, nåt ordnat att ha upplevt, så är det inget sånt. Den uppenbara analogin är med musik som med ord. Man utvecklar en känsla av definition (inte att förväxla med beskrivning som är ett slags historieberättande eller återgivande, numeriskt, en färglista) i takt med att känslan av möjlighet, eller spännvidden hos det man skulle kunna göra eller uppleva, minskar med åren. Så jag gav bort det. Jag kan bara erbjuda de ursäkter jag begått. När vi flyttade klagade grannarna till vänster på saxofonen, men till slut, när vi lärt känna varandra, började de känna sig välvilligt inställda till oss, vänliga, tills oljudet var det de tyckte bäst om med oss, eftersom det visade hur toleranta och generösa de var. Nivåer av information korsar varandra, stöter ihop. Ord i vilka vi också vill vara. Tycker rosenbuskar om sand. Fönstren i vinden slår, smäller mot rummet. Sedan min bil vid din trottoar. Korg. Hon suckar, han hm. Det finns ingen himlens «likhet». Vi satt på stranden vid havet i kylan och jag var så varm som en människa kan vara. Kalla händer betyder något, en rysning över en grav, tappade skedar. Det är svårt att vända sig bort från strömmande vatten. Strömmarna är liksom krökta, eller skedformade, och sägs på det sättet vara «skoningslösa». Musikern har en respektive och den lyssnar. En längtan i rörelse, ursprunglig instinkt. Sedan, när det är dags att åka hem, och jag gör det. Aldrig särskilt långt, aldrig långt isär. Vågor för turen bredvid en på stranden. Jorden som beror, orden på jorden de bebor. Det där är skogar. Det påminner mig. En nedsaktad tid, och ett framskjutet avstånd – vågen med paus, en ros, något på papper. Tiden är ute. Vissa dagar är endast det jäktiga arbetet som butiksföreståndare tillräckligt tillfredsställande. Inget liknande tidigare och bara en tillfällighet. Betraktar hur tumlaren på tvättomaten vaktar kläderna, sedan hemsläpade, helt rena och helt torra, och helt klara. Teven gjorde ett tråkigt hål i ett rum. Om inget finns utanför fönstren titta på böcker. Kalla hunden Två, då. Turen att önska utan att behöva. En lista och på den prickar. Vi skriker tig för att få tyst på den hunsade hunden som skäller om kvällen. Ord hörda med ögonen. Längtan efter vägskogar, mörkret efter träden. Himlar i timmar, tyst, gå så. Men hela veckan har jag känt min hjärna, hur kalla dess tankar är, hur motvilligt de lämnar mitt huvud.
__________________________________ |