Robert Ståhl: Fra Soft fysik
Robert Ståhl, f. 1949. Har tidligere utgitt Om (1999) og Gives det (2002),
begge på Bokförlaget Lejd.
(473 – 476)
Norman ser rakt fram med ögon i oerhörd stillhet
Hon, Elisabeth, dras bakåt. Om stötestenen
blockeras nu är det över. Blickens linjer fäster vid
hans skiftningar
då hon ryggar
i näsvingens blåa skugga
Högra ansiktshalvans ljus planar ut åsar och
sänkor. Hon, mamman, stjärnor och planeter tiger
i nittiofem procents mörker
Vore det inte bättre… om du
placerade henne, nånstans
En fläck under vänstra oket. En utbrunnen vit som
tätar kubistiskt i… i skiktens transparangs
Kontrasterna nyanseras
då han lutar
i näsvingens blåa skugga
Menar du på en institution,
ett dårhus eller…
Underläppens engelskt röda flegma och tändernas
brandgula röjs i underkäken. Kanterna smälter
– vad menar du
På institutionens cementerade källargolv ligger
yxan. Golvet är gråspräckligt med vita
oregelbundna fläckar. Eggen mjuknar inte
Barnen väcks inte. De är sövda i en
rotliknande underjord, en växande stam. Det går
att tyda glömskan men det är riskabelt
Det givna utgår från ett specifikt fundament och
de som passerar bär passagen «i sig» till andra
sidan
För de som aldrig kommer igenom är fläckarna
obegripliga men uttalar med hela sitt skumma
väsen att de kan «tänka sig ett vitt ögonblick…»
Krossade synapser, knutna till hemmet, vill
igenom tröskeln, ned i gångarna om lystnaden
föds där och förflyttas
Står ovanpå och stampar. Trumhinnan vibrerar
inte. Förhållandet mellan den absorberande delen
och den infallande energin sammanfaller
i näsvingens blåa skugga
Fläcken lockar men det finns inget grepp i planet
Skinnet är sträckt, det inre och yttre trycket i
exakt överensstämmelse
Far from Heaven
tröttnar, tappar taget
flyger och far, kritvit
Far till himlen klanglös utan svängningsförmåga
En vit stråle passerar fundamentets glaskropp
Roteras nittio grader (pappa försvinner)
Stiger från marken till tolfte våningen
Jo, men är det inte bättre att
du vet, jag menar var…
Ett stolsben på golvet, en korgstol och ett lösryckt
svärd. Ett basebollträ och ett långt järnrör
Intill en av fläckarna ligger en metallbit med fyra
perforerade hål
- hon befinner sig
Metallens utsida har fyra koniska spetsar
Tvinga ner mamma på sitsen
utsatt i källaröknens afoni
Kontakten upprätthålls genom tigandets band till
den definitiva tystnadens innebörd. Samtidigt
finns «den egna referensgruppen» och beroendet
och av små och många sociala institutioner, både i
staden och på landsbygden. Det är viktigt
– hon är ju bara… lite borta
Spåren leder till eluttaget
Manualen är öppen med en mängd ingångar och
kontakter. Uttag är inget bestämt
«utslagningen» inget dilemma. Nyanserna slår
tillbaka men förmågan att utesluta… och
«den ihärdiga kampen att inlemma de
utanförstående är en respektlös vägran»
Hunden ser inte upp, den rusar med sänkt
nos «i sin» vilja till markkontakt. Gräver diken
och sjunker i… i de djupnande spåren
Samma
inlemmar detsamma som
kastar vatten i diket
av nödtvång
Kontakten nosar och finner lätta förlopp i
hundarnas spår. Den svävar uppåt i cirklar
kontakten alltså, fångad i solens stråle
Vad hände, jo, hon bröt ditt
skaft, fläckade dina kalsonger
och nu begär du din egen
skit. Du måste ta dig ur det
här, Norman, det går inte…
Hon har ju spolat dig för
längesen
Utspridda människor sätter sig med mystiska
manicker inklämda i elastiska underkläder. Sätter
sig för att just den kroppsställningen
oftast förekommer sin ide
Det är minst dubbelt, mer än diametralt. Det är
efter prismat, efter att slangvattnet passerat
spridarens sil
Och strålar spektralt
Överskotten läcker
Solpiss ur spridaren och läckagen läcker
Undersökningar av olika strålenergier aktualiserar
frågan om skiftenas spridda villkor i dispersionen
Men stolar är behandlade och har ingen benägenhet
att integrera vätska i sina relationer
Hans mamma kan få en sittplats i sittandets rike
Tillbringa några omsorgsfulla år på en liten stol
vars sits är tillverkad av tunna bambuspjälor. De
lämnar djupa spår i skinkorna
Det är skillnad mellan astasi och att bli sittande:
antipodisk i spegelpartiklarna
bunden till en stol överallt i källaröknen
Det kommer att bli mörkt och
hårt som i graven. Om du
älskar någon, gör du inte så
även om du ibland känner
hat. Förstår du det, jag hatar
henne inte, egentligen. Jag
hatar vad hon blivit. Hatar
den där sjukdomens vrålande
ögonblick… öronens vita
evigheter. Dom är sanslösa
märker du inte hur trycket
ökar. Fan, hörseln går ju
sönder. Hör du mig
Elisabeth
Det är omärkligt innan men efter passagen
kan de utanförstående minnas spridningen
som ett injicerat revir i den diametrala polen
«Allena rådandet» innan passagen
Jo, jag hör dig, Norman
Men vilken assonans
i näsvingens blåa skugga
Just så
för sittandets vetskap om gravitationens och
tidsrymdernas samtida femetta i beröringspunkterna
i näsvingens blåa skugga
_________________________________
15.03.04, nypoesi.net
|