3 dikt

Agneta Enckell: Nånslags svar på enkät

Agneta Enckell (f. 1957) debutertne med diktsamlingen Förvandlingar mot morgonen i 1983, og har siden gitt ut fire samlinger, alle på Söderströms förlag. I år er hun aktuell med Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik (Söderström), skrevet i samarbeid med Peter Mickwitz og Henrika Ringbom.

1. Hvordan former diktets språkarbeid dets ideologi? Det vil si: hvordan reflekterer bruken av grammatikk, syntaks, allitterasjoner, narrativ struktur, visuell struktur, sitater, systemer, framføringskontekst og så videre en mer generell sosial holdning?

«Men tack vare tänkandets ansträngningar i språket eller genom de mångfaldiga språkexcesserna, det enda livstecknet, kan man försöka att på olika sätt närma sig det onämnbara, vad som inte kan framställas, tomma intet. Sådan är den sanna dissidensens vassa egg» så skriver Julia Kristeva en smula högtidligt i en essä «Dissidenten - en ny sorts intellektuell» år 1977 (här: i urval av Witt-Brattström , Stabat Mater, s. 72). Och i ett annat sammanhang: «Sålunda har textens etiska funktion ingenting att göra med ideologisk renhet, utan med en semiotisk praktik vilken pluraliserar, pulveriserar, ‘musikaliserar’ alla förstenade former /- - -/ Denna uppfattning av konstens etiska funktion skiljer oss, radikalt, från en som vill binda konsten att tjäna som representation för en så kallad progressiv ideologi, eller en avant-garde socio-historisk filosofi (John Lechte: Julia Kristeva, Routledge 1990, s. 140).» Detta gäller väl också om man vill binda dikten till att gälla en mer tillfällig, aktuell politisk, moralisk eller social fråga? Textens etiska funktion ligger inte i hur den svarar på utomkonstnärliga krav eller förväntningar.
    Också är det lite obehagligt när det ställs krav på att författare, poeter och andra konstnärligt arbetande som personer skall ställa sig i tjänst genom att aktivt uttrycka sin åsikt i en politisk, social, moralisk eller religiös aktuell konflikt, hur långt borta den än befinner sig: man får en känsla av att det inte bara gäller att ta ställning, det gäller också att ta politiskt korrekt ställning...

Jag föredrar att se det som att dikten i första hand skall skrivas utgående från tanken att den är politiskt, moraliskt och socialt oanvändbar. Ett konstnärligt verk skall verka genom sin estetiska integritet. Det är genom sina estetiska kvaliteter det griper oss och verkar i oss, och hur det verkar politiskt eller socialt måste vara sekundärt... Det estetiskt kvalitativa ser jag som att det verkar genom textens förmåga att gripa tag i en... och det handlar om hur man skriver: fragmentariskt, frågande, impressionistiskt, mångordigt eller fåordigt, med hel syntax eller söndrad... Där delar sig uppfattningarna... Men min uppfattning, som inte är ny och som jag inte är ensam om är att de poeter som brutit med konventionella skrivsätt på djupet (dvs med motiv och behov - en inre nödvändighet kan man nog säga - som gått djupare än de där det enbart gäller att imponera) vanligtvis politiskt och socialt har sin betydelse i att våga vara sig själva, ta risken att uttrycka sig så som är relevant för dem utan att lyssna till vad som förväntas. De har den starkaste kritiska potentialen i de sammanhang där de verkar...
    I dethär sammanhanget vill jag betona att jag inte motsätter mig att en dikt kan ha en politisk eller social potential i hur den är skriven eller i vad den uttrycker, men måste inte denna potential vara sekundär, liksom ofrivilligt inskriven? Eller av en inre, individuell (inte kollektiv), nödvändighet inskriven? Om den konstnärliga integriteten har betydelse och mening?

Genom språket, tänkandet i språket och i språkexcesserna närmar man sig det onämnbara, tomma intet, skriver Julia Kristeva om den intellektuellas roll på 70-talet ( ...och idag?). Kanske det är där som poesin också har sin starkaste potential? I att närma sig det onämnbara, känslan av en ofrånkomlig intethetens ort i vår tillvaro, med språk?
    Det som händer i språket när man skriver (poesi) händer inte annars...
    Eller som Harold Bloom skriver i Den västerländska kanon: «Att ta del av det estetiskt kraftfulla är att lära sig hur vi skall tala till oss själva och stå ut med oss själva», och kanske nå en «djupare insikt om hur vi bäst använder vår ensamhet»...

2. Hva slags sosialt liv lever diktet her og nå?

Dikten lever sitt sociala liv «här och nu» dels på scen i dialog med en större publik, dels i en dialogisk situation mellan först författare och text och sedan mellan text och läsare? Kan man kalla det senare för en social situation? Denna dialogiska situation är i alla fall, oberoende om den är social eller inte, kanske den mest djupgående? Är situationen lika dialogisk när man hör en dikt läsas i radio: eller har den då blivit mera social?
    På scen finns två olika sätt att förhålla sig till poesiframförande, lite förenklat sagt: ett sätt är det jag kallar det textbaserade framförandet, där texten är det egentliga subjektet på scen, där författaren, eller någon annan (men företrädesvis författaren) lånar sin röst för att texten skall kunna fylla sin subjektiva roll och höras av publiken som text med röst...
    Det andra sättet är det som «spoken word» framförandena utgår ifrån, som jag ser det: där är det författaren (eller någon annan framförare?) som är subjektet, som berättar eller dramatiskt framför texten...
    Kanske man grovt taget i dessa båda sätt att socialt framföra en text här och nu, kan säga att här görs skillnaden i hur man förhåller sig till berättandets roll i sitt poetiska arbete tydligt?
    Skall dikten, för att ha ett egentligt socialt liv här och nu, handla om någonting, vara angelägen? Är den frågan relevant, eller är den styrande?

(Så kan det förstås finnas flera former av socialt liv hos dikten som jag inte beaktat...)

Slutligen måste jag säga att jag inte alls är säker på om det jag skrivit alls är ett svar på era frågor, snarare kanske enslags motfrågor, och reflektioner kring era frågor...?

__________________________________
15.06.03