Kristian Lundberg: Elvis has left the building

Kristian Lundberg (f. 1966) debuterte i 1991 med samlingen Genom september, og har siden gitt sju diktsamlinger. I vår er han aktuell med to diktsamlinger: Den som inte talar är död og hardcore.

Hur skall man beskriva tiden? Vad skall man säga om dessa virvlande tromber som existerar i tiden och som plötsligt låter två ögonblick följa varandra åt? Det är ett uppenbart problem när vi närmar oss teologin, eftersom den vill uttrycka en konstant bild. Det är med andra ord vi som befinner oss i rörelse och som bitvis, fläckvis ges möjlighet att se andra delar av helheten. Kristus är med andra ord då också en process, en rörelse.
    Där man tidigare bara såg förvirring uppträder nu plötsligt ett sammanhang. Den som vände bort sitt ansikte, gåtfullt och främmande, vänder nu fram det och du känner igen anletsdragen. Att se detta sammanhang är också en av grundstenarna för att kunna skapa en litterär förståelse. Att se den bristande förståelsen som ett särdrag, som en skapande möjlighet.
    I löpande, kommenterande text omkring Thomasevangeliet möts inte bara tiden, utan också en rad av förhoppningar - det som skall uttolkas är nämligen orden som Jesus sade, den Jesus som då ännu inte kom att kröna sin verksamhet med församlingar och ordnar spridda över jorden, som frökapslar i vinden. Texten sägs vara skriven av Jesus hemliga tvillingbror. Med andra ord: den främling som alltid är läsaren. Redan här står vi inför samma gåtor som också drabbar oss när vi skall närma oss den existentiella dikten.
    Lyssna bara här på den hemliga röst som plötsligt finns där, en annan, mer främmande stämma bland dem andra:

«Dessa äro de hemliga ord, som den levande Jesus sade,
och Didymos Judas Thomas skrev dem, och Han sade:
«Den som finner uttydningen av dessa ord, skall icke smaka döden»

Skall icke smaka döden?

Om man bortser ifrån den poetiska dimensionen i orden, så är det två saker som görs uppenbart: om det är hemligt, hur kan jag då läsa det? Hur kan jag sedan veta att jag har nått fram till uttydningen av dessa ord, när jag först efter livet kan veta om jag läste rätt? Här befinner vi oss i ett dilemma som det enkelt går att applicera på en rad frågor som vi kan ställa också till den samtida dikten, hur absurd än en sådan jämförelse kan tyckas. Men, vi återkommer till det. Först ytterligare ett citat. Jesus sade:

«Jag har kastat en brand i världen, och se, jag vaktar den, tills den brinner!»

Alltså: han har kastat in en brand i världen. Problemet kommer i den följande raden: han skall vakta den tills den brinner - men det gör den väl redan, om han kastat en brand i världen? Han kastade inte en gnista och heller inte aska - han kastade elden. Denna typ av osynliga kommentarer, gåtfullheter, märkligheter omgärdar hela tiden Thomasevangeliet - ett av särdragen med detta evangelium är att det talar om läsaren som en stigfinnare, en som själv genom studium av texten skall komma fram till ett avgörande. Den anonyme författaren har dragit sig tillbaka, «Elvis has left the building!» - om man så vill.
    Kristus är inte bara den helande läkaren, som kommer för att läka det som nu är brutet - han är också en tromb i tiden, där förståelsen hela tiden skiftar läsart. Vi ser den upproriske frälsaren, vi ser den förnedrade guden, vi ser den inkarnerade hopplösheten och anspråket på seger - både nu och för alltid.
    Ett av dessa särdrag hos Kristus är ensamheten som en förutsättning för delaktighet. Den bibliska berättelsen återkommer till detta: du känner aldrig fullt ut Kristus, han däremot känner till det innersta av dina önskningar och tillkortakommanden. Det är inte långsökt att i förlängningen av detta se dikten som en slags spegel, där läsaren framkallar rummet medan författaren för länge sedan gått och slängt igen dörren efter sig. Det finns få saker som är så irriterande som att behöva lyssna på författare som lägger ut texten om sitt eget verk - det blir alltid för snävt, för privat - och verket minimeras till summan av ett antal antaganden som kan stämma eller inte stämma. Det vill jag inte lyssna på.
    Att Ekelund skrev dikten på den ena eller den andra platsen är för mig helt oviktigt - då platsen är i rörelse och ändå skiftar, oavbrutet. Är det rimligt att avkräva platsen ett svar på varför dikten kom att se ut som den gjorde? Självklart inte. Är det då rimligt att avkräva dikten ett svar? Det lustfyllda är kanske att försöka att göra just det - men en dikt vars gåta går att knäcka lika lätt som en nöt mellan tänderna, blir snabbt ointressant, oengagerad. Går det att avkräva författaren ett svar? Ett ställningstagande? Självfallet. Också det kan vara lustfyllt - men att sedan stöpa dikttolkningen efter det svar författaren ger, är lika inspirerande som att lyssna på en väderleksrapport som behandlar områden där man själv inte är bosatt. Det är klart att det finns en poetisk dimension i meningar som snödjup 6 centimeter eller min personliga favorit Drivande byar, starkare fram emot kvällen - men är det rimligt att författaren skall äga tolkningsföreträde? Nej. Självfallet inte. Är det då inte, också detta ett antagande, rimligt att tänka sig att formen i sig rymmer ett ställningstagande? Det vi gör då är att vi helt enkelt erkänner formen som en mer medveten process. Detta kan vi lära oss av kyrkan - där minsta avsteg i det liturgiska formspråket får hela kyrkobyggnaden att skaka och rasa. Vi lär oss av ikonmålaren, av det ritualiserade språket - att plötsligt, mitt i rutin och tradition, finns det en förnyelse, tack vare slentrianen - en främmande kropp, vaksam mitt ibland oss. Det romantiska draget, att diktaren skall vara en siare, en som ser hemlighetsfulla tecken och vägar, där andra bara ser en stad, ett krig, en löpsedel, ligger fortfarande över den svenska litteraturdebatten som en tung våt filt.
    Att avkrävas svar? Visst. Men ta det för vad det är. Att kallas feg för att man inte skriver den dikt som någon önskar är barockt - det modiga är väl i så fall att skriva den dikt som ingen förväntar sig?
    Det är uppenbart att språk, människa och omvärld inte går att särskilja. Där dikten finns anas också människan - där världen går att beskrivas ser man också språket surra fast sina rötter, djupt nere i det som kan beskrivas som författarens person. Och när evangeliet är en osynlig röst, återfunnen i en kruka i öknen är det svårt att inte fascineras också av textens omkringdrivande bråte - allt det som egentligen inte tillhör. Det är två böcker som flyter in i varandra när jag skall besvara er fråga - en fråga som jag egentligen har glömt eller rent av förträngt. Den ena boken är Thomasevangeliet. Den andra är Michael Palmers diktsamling Sol som nyligen publicerats på svenska - se där hur vi ständigt ligger hacket efter Norge. Det som sker hos Palmer är att dikten skapar en motståndszon - en plats där allt och ingenting kan ske. Palmer själv skriver: «Vi skall kalla denna dag/Sökandet efter en Salamander, ett språk som vanligt, likadant/som ett språk fast mindre. Skeppet angjorde land, Michael, och infödingarna/talade, så vi dödade dem.» I titeldikten «Sol» kan vi följa språket - se hur det skapar valv efter valv, underjordiska passager, viadukter av förståelse och bortvändhet. Dikten inleds med följande fyra påståenden: «Skriv detta. Vi har bränt alla deras byar./Skriv detta. Vi har bränt alla byar och människorna i dem./Skriv detta. Vi har övertagit deras seder och deras sätt att klä sig./ Skriv detta. Ett ord kan vara format som en säng, en korg med tårar eller ett x.» Han avslutar dikten: «Och till slut. Vipa. Tesserakt. Kanske X som i X. Byarna är kända/som Dessa Bokstäver - fuktiga, utan sol. Skriften framträder/på deras väggar.»
    En sista uppmaning blir då att läsa Palmer i ljuset av det pågående kriget. Att där se hur språket alltid är den första truppen in - den sista ut. Vilket krig? Vilket som helst. Psaltaren är en politisk dikt. Berättelsen om den gode fadern som var villig att offra sin ena son kan återanvändas och appliceras på kriget. Vilket krig. Vilket som helst. Det mellan oss - du som läser och jag som skriver. Vilka söner ligger inte gömda i denna korta betraktelse, vilka vilda getter springer inte här mellan raderna, vilka osynliga bålverk stiger nu inte upp genom mina antaganden? För att ytterligare hävda min rätt att förstå frågan på det sätt som jag vill. Nedan följer alltså mitt svar, som det ser ut när jag tillbringat dagen ute på landet, reflekterat över min kyrkotillhörighet och varit orolig över min sons utveckling.

Nu är det måndag
Det är en sen eftermiddag
Jag väntar inte på dig, inte här  Det enklaste
skulle vara att föra in dig som en svag strimma
rök över hustaken, drivande och stark Jag kan när
jag vill återkalla dig, nagla fast dig i världen
med ett versmått eller en slående bild  Jag vet
att allt det som görs synligt måste besegras, kastas
tillbaka ner i gräset och glömmas bort  Allt det
som tidigt om morgonen står osynligt, lyser nu
Kristus är en dolk, kastad  När jag andas så för jag
dig in i mig, djupt in i skålen som vilar vid vår högra sida
Jag kan öppna handen och fläta samman dig
som när man flätar ihop en korg och det är inte bara
jag som vet att den korgen är tom: ingenting kan få plats
En sådan korg bär man bara en gång
Det är ett krig jag inte förstår mig på
Allt det som kan gömmas undan i en dikt
blir plötsligt tydligt, ansatserna blir raka linjer,
förhoppningarna är löften och måndagen som nu
långsamt tätnar till en svart blind fläck i ögat
blir en svindlande vecka med all tid öppen bakom sig
som ett rum det går att besöka eller bara glömma
Jag vet att i samma sekund som jag gör det
försvinner du bort ifrån mig, som en skugga
när den förflyttar sig över väggen, pappret eller kinden
Allt står stilla i rummet  Jag känner igen
det som sker nu  Allt står i vila, i en ögonblicklig
rörelse som plötsligt bara stannar av  Här står det stilla
Fåglarna hänger orörliga i luften  Oron är en slags metall
som det går att slå ut, smida om
Den starka vinden ifrån Västra Hamnen
är borta, borta är också dagboken, ditt hår när det faller
ut över skuldrorna, döden är också en slags metall,
ett underjordiskt basämne som smakar tungt
av allt det som det aldrig fanns plats för
Det är omöjligt att inte tänka så
Nu är det måndag  Kläderna ligger vikta över
stolsryggen Nu kommer vinden, svagt
Dikten behöver ett motstånd
för att synliggöras  Psaltaren blir ett motstånd
en plats där också det möjliga bär ditt tecken
Flå denna kropp, kasta denna samling av ben
Jag tänker att jag skall skriva upp det:
Dikten är alltid bara ett försök, ett antagande
man drar tillbaka i samma sekund som man slå fast det
Den blir tydlig bara när den brister, som en ek som blir «Ek»
först när blixten har besökt den   Aldrig att jag
trodde att du skulle komma tillbaka nu
en psalm om det mänskliga som förenar oss och om det
omänskliga som uppenbarar sig oss  Kristus är också


*

Du går omkring
här och tänder upp lamporna  Allt skall
bli tydliggjort, också det som ännu
bara är en svag ansats, en linje som stupar ut
bland myllret av alla andra linjer som korsar
diktens väg  Skuggan är klar, ren  Långt inne
i husets hjärta kan jag höra hur allt förbereds
Du är förklädd, osynliggjord, förd in i mig
Herre, tänker jag, befria oss  Rör vid oss
Så enkelt kommer musiken idag Den bara
rör vid oss, ingenting annat


*

Det är klart att jag kunde slå dikten
med häpnad och hävda att den inte alls
är skriven av mänsklig hand och att den hand
som då inte alls har rört sig fram över skrivpappret
i själva verket bara är en slags fantomsmärta, som
efter en förlorad kroppsdel  Jag känner dock mig
själv bättre så  Jag vet att också det jag tiger om
långsamt sipprar ut och fram mellan sidorna
Den som då är orienterad mot en mer biografisk
läsart kan hävda att jag tidigare har skrivit om en
källa i öknen, en underjordisk vattenåder som slår
ut precis där det koptiska klostret har slagit läger
ett par mil in i öknen
Den som är främmande inför det koptiska klostret
där jag sov ett par nätter kan då i stället tänka på
motorvägsviadukten som sträcker ut sig vid Lundavägen
precis ovanför ett nattläger med ett trettiotal bostadslösa
som med tält, lumpor, kanyler, tidningar, kläder skapat
en egen zon av total kontrollöshet
Jag brukar stå där - högt ovanför och titta ned
Det är diktens förbannade predikament  Den är
alltid skyldig, hur solidarisk den än försöker vara
Det är måndag  Ljuset faller in, mellan växterna
Disken står staplad ute i kokvrån  Det slår och susar
genom rören  Tingen sträcker ut sig
när jag blundar  Dikten jag skriver är ännu så
länge bara en slags förhoppning som jag när
precis som jag när andra förhoppningar  En är att
glömskan skall vara en dörr, en annan är att du skall
använda den dörren, en tredje blir då att minnet
skall vara ett hus ute på slätten
där en lampa står lysande i ett fönster

__________________________________
15.06.03, nypoesi.net