Marie Norin

Marie Norin (f. 1967) debuterte med diktsamlingen a i 1996 og fulgte opp med Världsrekord utanför Madrid i 2000, begge på Wahlström og Widstrand.

«Dikten i sig är vägran» sa en vän till mig nyligen, «bara det faktum att man väljer att hålla på.» Räcker det som svar? Är det inte i själva verket ett ganska slött svar, till intet förpliktigande? Vägran till vad? När jag envist skriver dikten från papprets ena kant till den andra är det ett beslut. «Det här är inte dikt-dikt där radbrytningarna anger rytmen. Det är inte meningen att du genast ska identifiera texten som dikt. Alltså: det ska inte synas utanpå, du ska ge dig in i det, och så får vi se.» Så långt läsaren (och den som skrev).

Dikten får helt enkelt anpassa sig till hur mycket som ryms på raden, rad för rad, och läsaren får lära sig att själv ange rytmen, hastigheten.

Ljuger jag nu?

Självklart ljuger jag.

Plötsligt tar texten över, ett ord måste flyttas ner-upp, plötsligt tar jag över, börjar montera, diktera, ett ord måste läsas EXAKT så som jag tänkt mig det. Hur placerar jag det då? Var? Och: vad har jag för anledning att tro att detta, som jag nu skrivit, någonstans, för någon, ska verka angeläget?

Jag har också ljugit för mig själv när jag hävdat att dikt-dikt, dessa ordtarmar som löper över sidorna, alltför tydligt bestämmer min läsning och stänger mig ute. «De signalerar borgerskap och finkultur.» Skitsnack.

När jag trycker in dikten i otillgängliga klossar tror jag att jag signalerar en demokratisk dikt, en slags delegerad dikt. I själva verket signalerar jag lika mycket: «försök förstå det här om du kan.»

Det finns alltså inget demokratiskt i dikt. Eller möjligen en diktsamling jag fick berättad för mig nyligen som låg på cd, nästan alla ord i dikten var markerade; klickade man på något av dem dök det omedelbart upp 20 alternativa ord. Säg att en dikt var 20 rader lång och att varje rad innehöll fyra, kanske fem markerade ord – det skulle betyda att varje dikt samtidigt gömde åtminstone 3200 andra dikter (lågt räknat). Hela cd: innehöll 80 «rådikter». 80x3200 ...?

Är det den demokratiska dikten?

«Det enda demokratiska i en dikt är att faktiskt vem som helst kan skriva den.»

Lögn. Ange kön, klass, ursprungsland, socialt arv, social struktur ...

«Det enda demokratiska i en dikt är att man kan välja att läsa/inte läsa den.»

Lögn. Ange kön, klass, ursprungsland, socialt arv ...

Det enda möjligen sanna påståendet jag kan komma fram till är detta: att orden på pappret, själva den rörelsen, det bygget, hjälper mig att stanna i världen. Skriva: bord, stol, penna, papper, och fortsätta skriva dessa obegripliga ord, och år efter år, och formera dem så att det liknar ett rimligt, möjligt, ett bygge på oerhört lös grund.

Ange kön, klass, ursprungsland, socialt arv ...

__________________________________
15.06.03, nypoesi.net