utskriftsvennlig format






opplesning bergen poesifest (05:40 min)
fra del av detta och avskild som alla
real audio (1,6 mb)
mp3 (1,9 mb)

omtale og tekster – bergen poesifest
forfatterside symposion
opplesning bokbandet

Att ha sin hand med

Intervju med Arne Johnsson
ved Paal Bjelke Andersen og Kari Løvaas
Foto og tilrettelegging Kari Løvaas, 02.12.02

       

Vi befinner oss i baren på Hotel Terminus. Det er lørdag formiddag. En liten luke i et tett program under Bergen Poesifest. Mellom oss på bordet ligger Johnssons bøker. De er fine å se på og gode å ta i. Arne Johnsson har faktisk laget omslagene på samtlige av sine bøker selv, med unntak av essaysamlingen fra 2000 som han riktignok har bestemt hvordan skulle se ut, men som er utstyrt med et omslagsfoto signert datteren. Paal sitter med Johnssons forrige diktsamling i hendene, Marken lyste även i drömmen (1998), og forteller at det tok litt tid før han skjønte det, «men da jeg tok av omslaget og holdt det opp mot lyset...». Omslaget er dekorert med speilvendt løkkeskrift, som Johnsson kan bekrefte er hans egen håndskrift. «Även dom här,» sier han og peker på tittelen, «är mitt eget typsätt. Jag har klippt ut dom såhär, va, och sen klistrat dom ... mycket pysslande.» Selv har jeg sittet hjemme og sammenlignet r-er, i et forsøk på å finne ut om det virkelig var håndklipte bokstaver, men Johnsson forteller at han jobber på ett bibliotek, «så jag har tillgång på ett kopiator. Jag gör bara ett r, sen kopierar jag.» Arne Johnsson har ingen grafisk utdannelse, men er en begavet autodidakt som synes det er «skojigt att kunna få ha sin hand med i alltihop». Bøkene som ligger mellom oss på bordet omtaler han ikke med titler, men som «den blå» eller «den tjocka». Jeg husker fornemmelsen av papir fra et antikvariat-dikt som Johnsson leste kvelden før, «..fibrarnas riktning, trykkarens färg, bindarens sätt att hålla och föra fallsbenet». Han forteller om et prosjekt han er i gang med, et samarbeid med en eldre grafiker som holder til i Sandviken litt utenfor Gävle i Sverige.

hør johnsson lese antikvariatdiktet (01:14 min)
fra marken lyste även i drömmen
ra-format (0,4 mb)
mp3-format (0,4 mb)

AJ: Det finns utanför Sandviken ett gammalt hus, ett tryckeri som har stått orört i princip sedan 30-talet då det las ner. Det använder man för kurs i bokbindning och sådär. Nu har dom också satt i gång en projekt att ge ut en jävligt exklusiv serie med böcker. Allt är handgjort, handtrykt, handbundet, jättedyrt, och med grafiska originalblad i det här, va. Så blev jag inbjuden att göra en sån bok. Jag skrev manus, en diktsamling i princip. Den första upplagen blir väldigt exklusiv, bara 30 exemplar, sen ska dom göra en faximilutgåva på den där så att det blir en konventionell bok av det. Det verkar väldigt spännande, tycker jag. Jag är road av handverket kring böcker, bokbindning, papper; jag tycker om det här taktila. Jag kommer i håg när jag gick på bibliotekshögskolan och praktiserade på Kungliga biblioteket i Stockholm. Då kunde man ta nåt papper, sen smät man i väg upp i arkivet efter dom gamla böckerna, så hade man det där pappret som ett alibi för att man gjorde nån jobb; i stället kunde man sitta där och titta på gamla böcker... Det var underbart.

jag har sett (med fotograf jan-peter lahall, 2001)
maria bergom larsson i aftonbladet

Arne Johnsson har også publisert tekster i dialog med bilder av naturfotografen Jan-Peter Lahall. Jag har sett (2001) er en luksuriøs praktbok med vakre fargebilder, der gjennomgangsmotivet er forgjengelighet.

PBA: Det å skrive tekster til bilder, gjorde det noe med måten du skrev på?

AJ: Egentligen är det inte så annorlunda mot att skriva dikter. Mina dikter skriver jag också på sätt och vis till bilder, va, till det jag har sett, det som finns utanför fönstret, eller det jag har i minnet. Det är också att plocka fram en bild eller en film eller nånting, och köra igång skrivandet i samband med det.

KL: Noe av det jeg legger merke til når jeg leser dine tekster er jo nettopp blikket og sidestillingen av det som blir sett – eller sanset. Det finnes en samtidighet. Og sansningen er så åpen og sterk at jeg noen ganger opplever at det skjer en slags inversjon, at det som blir sett selv får et blikk og ser tilbake.

AJ: Jag försöker ju låta diktjaget eller det som finns i texterna vara så öppet som möjligt, och kanske mer och mer allt eftersom tiden går. Naturligtvis så är jag selektiv i dom intryck jag tillåter komma in i dikten, men jag vill ändå ha intrycket av att man får allt samtidigt. Att allting har en betydelse också – det som finns i dikten, det man ser, livet, både det höga och det låga. Tittar jag på nånting så ser jag det, men samtidigt så ser jag en ikon bakom det, som finns i samma bild så att säga.

KL: Jeg har også lagt merke til at det er noen ganske voldelige eller stygge scener i diktene dine. F.eks. en drøm om å bli slitt istykker av hunder (i Del av detta och avskild som alla, 2002). Fordi det inngår i en vakker rytme, en strøm, tok det litt tid å innse brutaliteten i bildet, det var nesten litt sjokkerende.

AJ: Det är ju så det ser ut i huvudet på en, va. Ibland är det ett krig, ibland är det ett kärleksmöte. Det där följer ju både vad man kanske upplever i nuläget, men också en slags medvetandeström som går. Vi är ju i stånd till att tänka oss i princip vad som helst, det är både det underbara och det hemska med oss. Vi kan tänka ut dom mest förfärliga saker, och vi kan tänka ut dom ljuvligsta saker – och ingen ser det. Det finns här bakom, och då kan det se kanske chockerande ut när det brister upp en sån bubbla i en dikt, va, även mitt ibland nånting annat.

KL: Dette har også å gjøre med denne sidestillingen jeg opplever, som ikke er en verdiutligning.

PBA: Dikta viser en inkluderende holdning, en generøsitet.

 

AJ: Det finns ju en annan dikt där, om denna hunden som ligger i en snödriva och tinar fram... Som är én bland alla syner då... En film jag är väldigt fascinerad av är Tarkovskijs Stalker, där det ibland pågår ett flöde av bilder. Det finns en flod som rinner, och det ligger en massa saker i den där floden, det är nån hund som plaskar i vattnet... På många sätt är dom där scenerna en slags poetik för mig, och har varit det sen början av 80-talet när filmen kom. Det kanske finns en slags värdering i det övergripande, att filmen är sån, bilden är sån, dom her föremålen som finns och det som sker, det är registrerat; så ligger det hos dig och dig och dig att göra din läsning av det.

KL: Det er som et slags kameraøye som registrer og viser fram uten en sånn styrende, hierarkiserende måte. En slags omsorg for det som vises...

AJ: Hierarkien, dom finns ju i och för sig i det valet man gör som författare. Det är det här och det här och det här (men inte dét...) Ni vet inte vad det är jag har valt bort, va.

KL: Så selve blikket eller oppmerksomheten blir en måte å løfte opp tingene på?

AJ: Det kan man också kanske säga, ja. Överhuvudtaget så är det ju känseln – doft eller smak – att följa sin kropp. När jag hade kommit så långt att jag var på väg att skriva den första diktsamlingen, så var det också nånting där jag följde ett barns minnen, eller minnen av ett barn genom ett landskap.

KL: Minnet av et annet barn, eller egen barndom?

AJ: Jag utgick från egna minnen, det gjorde jag. Men det är ingen självbiografi. Jag är författare och jag användar mina minnen och andras minnen som jag vill. Men utgångspunkten var en barndom som jag själv ungefär har upplevt.

KL: Også når det gjelder minnene opplever jeg en sidestilling – de inngår i samme tidsplan som det nåtidige.

AJ: Det är nånting som jag tror vi alla lägger märke till; att man befinner sig i nuet, men samtidigt så är man också nån annan stans, man tänker på nånting annat, man minns, drömmer och dagdrömmer – och ibland tror jag kanske att jag tillåter att finnas den verkligheten samtidigt starkare och starkara ju äldre jag blir. Det är såna minnen som man kan bo i, på samma sätt som jag kan bo i nutiden, i nuläget. Det är ju det som är så fantastiskt med att vara människa, att man är på alla dessa platser samtidigt, och det finns hela tiden på nytt.

PBA: Når jeg leser dikta så er det som om jeget bare blir et kort overgangssted, syntaktisk også, mellom minnet og det som sees, sanses.

del av detta och avskild som alla (2002)
michel ekman i svenska dagbladet
anne brügge i arbetarbladet
jan arnald i aftonbladet
åsa beckman i dagens nyheter

marken lyste även i drömmen (1998)
magnus ringgren i aftonbladet
rikard rehnbergh i västerbottens-kuriren
marie lundstrøm sr p1

AJ: I den sista boken, även den nest sista, har jag försökt gestalta i språket nåt av dom strukturerna man har när man minns på det sättet, va, hur man gör, hur det ser ut – utan att det då ska bli totalt obegripligt. Att man när man läser det ska kunna få upplevelsen av en väldig ornamentik och brokighet, men samtidigt när man återvänder till det i tankarna eller läsningarna kunna se hur det nästan löses upp och blir gripbart – som en upplevande människa.

KL: I den siste boken er den musikalske komposisjonen iøynefallende. Det sykliske, gjentagelsesmønstre, hvordan ting glir over i hverandre, rytmen. Jeg blir litt nysgjerrig på hvor mye som styres og planlegges og er en overgripende ordning, for leseropplevelsen er en dynamisk strøm.

AJ: Du menar, hur jag gör när jag skriver, i skapandet? I den här blå boken (Del av detta och avskild som alla), är några dikter från 1998–99, men dom flesta dikterna skrev jag i våras. Jag var ledigt från jobbet och satt hela dagerna och skrev så mycket jag kunde. Jag hade ju gjort den där fotoboken, men den var något annat, ett steg på vägen. Precis som jag försökte i dom andra böckerna, ville jag hitta ett språk som jag tycker är specifikt för den boken, där jag själv kan känna till av att ha uppfunnit något nytt, åtminstone för mig nytt. Skrivandet är ju dels att försöka att skriva sig in till någonting där jag känner mig nöjd att såhär ska det se ut. Sen när jag skriver, då gör jag inga tankar på komposition eller nånting. Jag skriver på en gammal skrivmaskin, tktktk såhär va, och lägger dom på hög. Sen läser jag dom kanske för min fru på kvällen, så får dom ligga där på högen, enbart kronologisk. Men när jag efter två, tre, fyra månader ser at det kanske börjar ta slut, då börjar jag fundera på: Hur vill jag egentligen ha det här, vad berättar dom här dikten, vad är det jag har gjort egentligen? Då får jag börja närläsa, lägga dem i vardagsrummet i en lång rad så man kan gå och titta på dom och lägga in blanksidor och lägga in repetitioner. Det är då komposititonen tar fart, och då ser jag att dom här dikten, ja dom borde nog vara där i stället, och jag kanske skulle försöka återskapa den här vågen som jag tycker att jag har haft nånstans i tankarna. Det är väldigt mycket intuitivt, på samma sätt som en dikt, va; varje gång i en dikt måste det finnas några stunder när man liksom gör nånting som man inte visste att man skulle göra, att man gör det utan kontroll. På samma sätt måste det vara när man skapar den här stora formen, att ska det vara.

PBA: I et av essayene i För länge sedan var vi vid en sjö skriver du om å komme fram til det du ikke visste at du hadde.

AJ: Det är något sådant. När jag ser det, då ser jag att det var nog det här jag letade efter. Men jag visste det inte för tre månader sedan. Och det är den största glädjen av allt ihop, att se att nu.

KL: Jeg har bitt meg merke i en komposisjonsteknikk i den siste boken, det å begynne neste tekst med siste setning i den forrige...

AJ: Dikterna kan läsas enskild, det kan dom, men jag ville ha ett flöde, jag ville också att man skulle känna den här farten, rushen genom boken.

PBA: I motsetning til i Marken lyste även i drömmen, hvor det er mange hvite sider, pauser...

AJ: Jag tänkte mycket på vatten när jag skrev den här boken (Del av detta...). Det var en genomgående tanke, faktiskt, en av dom få tankerna jag hade omkring den. Och det var ett sätt at försöka gestalta det hela. Det finns flera sirklar, det är olika sviter sådär, så är det dom här korta dikterna som dyker upp också i den boken, som knyter samman flera såna virvlar.

PBA: Når du snakker om flöde; den siste boken er veldig setningsbasert. Men du har jo også en type dikt som er kortere, mer elliptiske...

storm av samtidighet dikt 1985–1995 (1995):
storm av samtidighet (1995)
fåglarnas eldhuvuden (1994)
dess ande kysst (1992)
ett paradis, trängt (1989)
himmelsfärd (snart grönskar alla träd) (1986)
förvandlingar (1985)

AJ: Om man ser just på själva språket i den här boken (Storm av samtidighet), så är det ju en rörelse från de i början ganska berättande dikterna, va, ner till en som heter Fåglarnas eldhuvuden, som kom i 1994, där jag verkligen skruvade åt språket. Den ville jag hålla oerhört hård, och – åtminstone som jag såg det då – på begriplighetens gräns. Det var ingenting som var planerat, utan det var så jag ville göra det. När jag sen hade avslutad den och skrev den som heter Storm av samtidighet, så var inte det heller planerat. Jag kände en lust att öppna språket igen, mot det ornamenterade, nästan barocka – fast jag i formen inte har arbetat så mycket med det flytande grafiska, utan med såhär fyrkantiga dikter. Det går rett mycket på intuition, man gör det man har lust till, det jag själv kräver av mig själv.

10 dikt fra fåglarnas eldhuvuden i aftonbladet

PBA: Da jeg leste Fåglarnas eldhuvuden tenkte jeg på Gunnar Björling. Hvordan «små» ord som att og en og av blir like vesentlige for diktet som substantiver og verb.

AJ: Jag har inte läst honom så noga, jag känner ju naturligtvis till honom, och jag kände ju gränsdragningarna till honom när jag skrev, eller när jag tittade på vad jag hade skrivit. Andra som jag har läst – jag vet inte hur nära, ibland nära, ibland längre ifrån, dom finns ju alltid i huvudet – är Gunnar Ekelöf till exempel, och Tomas Tranströmer naturligtvis.

KL: Tranströmer har jeg tenkt på når jeg har lest diktene dine. Bildene, det konkrete, minnene.

AJ: Han är ju så stark, va. Har man en gång läst honom noggrant, så finns han i varje skrivandes huvud, så man får ibland ränsa ut «tranströmerismer» – nej för att han gör dom bättre trots allt....

KL: Men det finnes en annen rytme hos deg, en veksling mellom strøm, drift og retardering, følelsen av å lese en hel bok mer enn enkeltstående dikt.

gunnar ekelöf-sällskapet
diwan över fursten av emgión (1965)

AJ: Så vill jag att en diktsamling ska se ut i principet. Jag är road av att läsa sådan också, där man verkligen följer med hela boken ut och känner att man har varit med om en helhet. Där tror jag man kan henta inspiration av Ekelöfs Diwan-trilogi, där han verkligen har gjort komposition; både musikaliskt och även visuelt, där han har skapat nån sån här radband, smycken. Kompositionen är ju ett ramvärk till allting som finns inuti dikterna, kompositionen kanske är det som på det yttre planet förför läsaren att komma in och läsa vad som står där. Man sitter ju inte ner och läser genom alla sina egna böcker sådär, men den där (Storm av samtidighet) var jag tvungen att läsa korrektur på och alltihop. Dels såg jag att dom blev én bok till slut – jag tänker på den boken som én bok nu, trots att det är sex eller nästan sju böcker. Om det hade varit prosa, så havde det varit en lång och intensiv kärleksroman, tror jag, en slags identitetssökande, och en bok om saknad.

KL: Det finnes et du i disse bøkene, som jeg blir litt nysgjerrig på hvor befinner seg?

AJ: Jag tror man kan läsa det som ett mänskligt du, naturligtvis, en relation som finns eller inte finns, men en mänsklig varelse att förholda sig till. Jag är inte troande, jag är inte kristen, jag är inte med i kyrkan eller nåt sådär – men jag kan se mig själv som sökande varelse också. Jag vet inte om jag skulle vilja finna en tro, det vet jag inte heller, men ändå så är det något djupt mänsligt i att söka nånting sådant. Nånstans i ögonvrån tror jag att en sån läsning också är möjlig. En mix mellan det och det här kärkleksduet.

PBA: Jeget og duet går ofte over i hverandre. «När jag talar är det du.»

KL: Eller «Jag andas i din mun.»

AJ: Jag har försökt skriva om pasjon som någonting nästan kannibalistiskt, man växer samman. Och Dess ande kysst, en bok som kom för tie år sen, den var nån sån historia om ett älskande par som nästan åt varandra, i både kärlek och i nånting som inte gick att hålla dom samman heller. På samma sätt upplever jag och har jag skrivit om upplevelsen – om man litet slarvigt kan säga naturupplevelser, som att man kan känna kroppen som att «jag är inte avskild från» – träden, skogen – vi är precis samma. I starka ögonblick kan man också känna att en annan människa och jag är samma, jag och du är så tätt förenad.

PBA: Men du har en linje i Marken lyste även i drömmen: «Gränsen mellan oss er tunn utan att brista.» Det finnes en vesentlig forskjell?

AJ: En liten integritet måste man ju ha...

PBA: Men dikta beveger seg i spenninga mellom det å gå over i det andre og det å opprettholde avstand, forskjell?

AJ: Det tror jag man kan se i själva språkbruket också, att det står jag och du, det står inte vi eller jag bara.

KL: Her kommer vi vel igjen inn på inversjonen som jeg nevnte innledningsvis. Det finnes en spenning i forskjellen, men også øyeblikk der det bikker over, og blikket kastes tilbake på en selv. Dette er vel kanskje en mystisk tematikk?

AJ: Ja, jo. Jag är inte vidare beläst på mystisism och sånt där, men jag tror att själva grundupplevelsen vel kan närma sig något sådant. Jag söker upp dom minnen och dom bilder och dom drömmar som på sätt och vis handlar om just den gränsen mellan olika ganska starka tillstånd; dröm och vaka, barn och vuxen, man och kvinna... Tanken på den motivkretsen var i gång redan när jag skrev den första boken, Förvandlingar. Den handlar mycket om just att nästan gå den balansgången mellan olika tillstånd, som barnet, som barnets identitet, barnet som blir vuxen, och kärleken som finns och inte finns. Att undersöka dom gränstrakterna.

för länge sedan var vi vid en sjö (essaysamling, 2000)
camilla hammarström i aftonbladet
tore winqwist i uppsala nya tidning

KL: Forvandling, grensetilstander. Dette er jo også motiver som går igjen i dine lesninger av andre forfattere.

AJ: Som författare, så småningom, så kanske man ser ungefär vad det är man skriver om, efter tie, femton, tjuge år... Och jag ser då också att även när jag har skrivit om mina läsningar, om författare, så utformar sig förmodligen nån tematik där också, precis som det gör hos andra skribenter. Jag går in i en diktare och läser och hittar det jag hittar, va. Jag tror inte man är enkeltspårad, det tror jag inte, men jag tror man bråttas med ungefär samma livsfrågor från ungdomen och framåt... Jag tycker det är väldigt spännande att läsa igenom hela författarskap, att läsa hela Ekelöf eller läsa hela Edith Södergran – att man får hela den bågen från dom tidiga sakerna till dom sena.

KL: Selv har jeg nettopp lest Katarina Frostensons forfatterskap i tilknytning til den siste utgivelsen, Endura, som er skrevet i dialog med en fotograf. Den er fin...

AJ: Ja, den är jättevacker. Hela färgstellningen i boken. Och den grymheten som finns i bilderna som speglar sig i texten också. Hon har ju liksom fört in sina teman om rösten och demonerna och gudomligheterna även i detta – berättelsen från bergen. Det är så spännande att se hur dom samma motiverna finns med hela tiden, som hos Frostenson: benen, det inre skelettet, rösten och tungan och gummen och allt ihop, hur det transformeras i ständigt nya gestalter.

Før Arne Johnsson skal videre til biblioteket for å lese, snakker han om aktualiteten i de virkelig gamle historiene, som Odysseen.

AJ: Att man kan gå in och hitta små historier och händelser som man verkligen kan fundera över och kanske applisera på andra. Jag läste den i nån slags prosaversion som barn; som en spennande historie. Sen har jag läst den som tonåring, äldre yngling och vuxen man, och jag har fått en större och större förståelse för både Oddysevs och Penelope som vuxna människor; hur betär han sig egentligen, hur är han, hur är hon. Eftersom man växer så mognar man in i dom här gamla berättelserna och kanske får man en större förståelse för karaktärernas ganska egendomliga handlingssätt, varför dom tänker som dom gör, älskar...