Arbeidet

Henrik Nor-Hansen: Arbeidet (Tiden Norsk Forlag 2004)
Av Fredrik Nyberg

Är paradoxen ett spöke? Mellan realiteten och arbetet finns mediumet. Jag måste ju börja någonstans. Sommaren 1959 skulle den svensk-danske porträttmålaren, vetenskapsmannen och filmproducenten Friedrich Jürgenson spela in fågelsång med hjälp av en rullbandspelare i sin trädgård. Jag föreställer mig att det var vackert väder, cirka 25 grader varmt och en sval, behaglig skugga under träden. Det visade sig efteråt att ett antal människoröster – bland annat Jürgensons sedan länge döda mors röst – hade fastnat bland fågelkvittret på magnetbandet. Jag har under en lång tid – då och då – funderat på varför den norske poeten Henrik Nor-Hansen skrivit en dikt som bland annat uppmärksammar denne «suspekte», numera närmast legendariske, EVP-aktivist?
      Låt oss börja någon annanstans. Den amerikanska poeten Cole Swensen använder följande, dramatiska sekvens – utsagd av Gilles Deleuze – som motto till sin senaste diktsamling Goest (Alice James Books, 2004). Vi läser: «Life is not a personal thing». Och på sidan 63 i samlingen Medium (Tiden Norsk Forlag, 2001) skriver Henrik Nor-Hansen att: «jeg tror ikke lenger på det personlige». Dylika påståenden blir i en poesikontext ofta drabbande. De «invaderar» och «infekterar» på gott och ont ett av diktens möjliga, och ofta (kanske) alltför självklara, centrum. Läser man Henrik Nor-Hansen och norsk ättlingen Cole Swensen parallellt kan man ganska snart konstatera att denna utgångspunkt – detta fundamentala ifrågasättande av poesins subjektiva hemort – resulterar i två dramatiskt olikartade skrivpraktiker. Swensens Goest är en bok som gång på gång uppsöker en historisk och materiell scen. Dikterna kan exempelvis heta «The First Lightbulb», «The Invention of the Mirror» och «The Future of White». Nor-Hansens praktik i Medium är en annan, en kanske mer välbekant. Det finns (så upplever jag verkligen det) något genuint «dåraktigt» i hans poetiska projekt. De två första meningarna i Medium – som är hans andra diktsamling – lyder: «Jeg tåler bare ikke mer av det refererbare. Jeg har sett meg noe så inn i helevetes blind på alt som er nært.» Alltså: «Jeg» och «Jeg». Och sedan undersöks, på ett närmast maniskt vis, det som är nära (träd, grenar, mark, mörker), det refererbara, allt det som diktjaget påstår sig vara så till den grad blind inför. Så ser ofta en diktares «hopplösa uppgift» ut, tänker jag.
      Jag föreställer mig (initialt) att Henrik Nor-Hansens nya diktsamling Arbeidet (Tiden Norsk Forlag, 2004) är nära länkad till Medium. Att vi inte i första hand får ta del av en dramatisk utveckling. Snarare kan man tala om fördjupning, ett fortsatt, metodiskt, grävande på samma plats. Förhåller det sig så? Mycket – böckernas omslag (träd, grenar, mark, mörker), lay-out, satsyta, bindning, sättning m.m. – tyder på det.      
En passus: Henrik Nor-Hansens första diktsamling – den omfångsrika boken Realitetene (Tiden Norsk Forlag, 2000) – tycks delvis arbeta på ett annorlunda, mer pointilistisk, spretigt, vis. Här prövas en mängd olika skrivsätt. Disparata känslolägen undersöks simultant. I ett samtal med Mariann Enge publicerat i Vinduet beskriver Nora Simonhjell boken med följande ord:

Nor-Hansen har videre en vilje til å prøve ut mange forskjellige uttrykk, og i denne boka spiller han på flere registre. En finner prosalyriske skisser, noen dikt er bare rene lister, en finner barndomserindringer, og så videre.

Denna redogörelse av en bred, formell, orkestrering, som också gång på gång uppsöker det banala, det pinsamma, det dåliga («små hvite blinde krabber krabber over små hvite blinde krabber krabber over små hvite blinde krabber»), är inte riktigt giltig för de senare böckerna. De vill någonting annat, någonting mindre centrifugalt.
      Jag börjar läsa Arbeidet på en söndag. I båda samlingarna (i Arbeidet och i Medium) utgör prosadikten en dominant. De jämna marginalerna, och frånvaron av dramatiska radbrytningar, tycks passa Nor-Hansens lugna (lugnare) vemod. Dessa företrädesvis korta prosadikter är påfallande ofta indelade i två tydligt åtskilda stycken. Ett avgörande vitt fält skrivs gång på gång in i dikten och på boksidan. Vad händer där? Vad händer i det vita? Prosadikten är en hybrid, ett estetiskt dubbelfenomen, som pendlar mellan två etablerade system. Prosaanslagets narrativa potential luckras upp, och den framåtskridande rörelsen undertrycks av en poetisk/lyrisk vilja till (exempelvis) koncentration. Denna snabba genremålning fungerar samtidigt väl som en beskrivning av Nor-Hansens specifika tillvägagångssätt. Han börjar hela tiden om, avbryter ett förlopp bara för att omedelbart börja om igen. Han är privat och allmängiltig nästan samtidigt. Hans dikt i boken Arbeidet (och även i Medium) kan beskrivas som parataktisk. Jag läser de sista två raderna i samlingens andra dikt: «Trerøttene strekker seg tydelig nedover sjikt av sand og leire. I vår del av verden tas jo det maniske ofte for flittighet.» Nor-Hansen rör sig – inte obehindrat – men ofta helt oförmedlat mellan det intima, det privata, och det mer distanserat, allmänna. En välbekant «poetisk» passage kan omedelbart följas av en bestämd, närmast helt okonstlad, utsagesats (och tvärtom). Författaren låter, under ordnade former, olika (separerade) händelsekedjor löpa in och ut ur varandra. Ett registrerande av ett tämligen «lågt», odramatiskt förlopp tvärställs med inskjutna passager (satser) vars tänkta stoff ofta uppsöker de stora, existentiellt brännande, frågorna. Nor-Hansen skriver om liv och om död. Han är sällan ironisk eller rolig. Arbeidet är en genuint allvarlig och ofta mycket suggestiv bok. Det händer mycket mellan satserna i denna satsens poesi. En välbekant kausal ordning är ersatt av en annan, kanske kan man kalla den poetisk, ordning. Det kan vara denna operation, detta tillvägagångssätt, Nor-Hansen kommenterar då han i en dikt skriver: «Jeg ser at påstander og observasjoner, som overhodet ikke hører sammen, må la være å høre sammen på en måte som ikke angår noen av dem». Samtidigt tror jag att de olika påståendena och observationerna verkligen påverkar och förändrar varandra. Diskurserna läcker. Själva litterariteten uppstår här inte i enskildheten (inte i bokstaven, inte i ordet) utan först då en sats placeras invid en annan sats. Och trots att författaren tycks skriva under på idén att «helheten ikke eksisterer» lyckas han i dessa texter just upprätta en relativt bärkraftig och övertygande helhet. Vill man göra en kanske onödig och långsökt poäng skulle man kunna att säga att vi i läsandet av Henrik Nor-Hansens dikt åtminstone delvis avlägsnar oss från Stéphan Mallarmés omtalade ordkonst. Hos Nor-Hansen torde det vara satsen – inte de enskilda orden – som tar på sig rollen som «språkets ädelstenar».
      Jag kan ofta (på gott och ont) spegla mig i dessa texter – i detta sätt att skriva, och förhålla sig till, poesi. Henrik Nor-Hansen arbetar genomgående i en antimetaforisk, saklig tradition som påfallande ofta söker upp påstående-satser. Jag bläddrar i boken: «I et rektangel må diagonalene være like lange.», står det på ett ställe. Hans texter är i den aktuella boken sällan (bråkigt) expansiva, de inkorporerar sällan brus eller kaos. Orden är här hårda – de är inte uppmjukade. Dikterna uppvisar, jämfört med de som står att finna i Realitetene, en ökad respekt för diktjaget och för diktjagets omgivning. De tillåter inte på samma sätt «smuts» tränga in i texten. Det finns (naturligtvis) undantag. På ett ställe i Arbeidet står det: «Jeg vet at mesteparten av meg er søppel.» Men kanske skall man på det hela taget se detta lyriska projekt, böckerna Medium och Arbeidet, som ett försök att hålla just det hotande kaoset (hemsökelserna) lite på avstånd. Gesten ser här – om man jämför med Realitetene – annorlunda ut. Enligt Gilles Deleuze och Felix Guattari är all konst en kamp mot kaos, en kamp som (lite förenklat) inte är enkelt ordnande i förhållande till en kaotisk verklighet, utan istället konstant pågående, immanent. Verket är denna kamp. Och ur den kan en ny, delvis deterritorialiserad «ordning» uppstå. Nor-Hansen uppvisar i dessa böcker en imponerande precision, en exakthet, som jag inte kan citera eller återberätta. Men den finns där, tro mig. Som ett klimat.
      Då Henrik Nor-Hansen i sitt skrivande sällan blir enigmatisk på ett traditionellt poetiskt, metaforiskt, vis, stannar jag ofta i mitt läsande till vid följande strof: «Telefonen har ringt i hele dag. De banker også på dører og vinduer. Om natten ligger de og sover.» Vilka är «de» frågar jag mig gång på gång. Denna (spöklika) passage förblir en anomali i boken.
      Jag upplever texterna i Arbeidet (och även i Medium) – sin «interna», parataktiska, rörlighet till trots – som relativt statiska. Den enskilda, avslutade dikten, är full av rörelse, men helheten (boken, böckerna) känns märkligt, nästan otäckt, stillastående. Dikterna är inte speciellt intresserade av att vrida sig, att försöka att ta sig, ur sina egna retoriska grepp. Man blir relativt snart som läsare lite för bekant med dem. Man imponeras och man plågas av textbyggena. De är stabila, vinkelräta, centrallyriska och välarmerade. De ser inte alls ut som husen på Kvalstervägen. Jag har lätt att tycka om dem, något som jag inte upplever som odelat positivt.
      Tematiskt kretsar dikterna i Arbeidet lika mycket kring vila (sömn), som kring ett fysiskt, psykologiskt och språkligt arbete. Bokens första mening sprider sig fraktalt vidare genom de resterande texterna: «Jeg skal bygge hus på fars eiendom.», står det. I den satsen ryms stora delar av diktsamlingen Arbeidet. Poesin – Poiesis – är historiskt hårt kopplat till hantverket, till skapandet, till byggandet av det nya. Trots detta, närmast demonstrativa utpekande av bokens självreflexiva, metapoetiska, nod, blir «fonden», den miljö texten utspelar sig i och mot – träd, grenar, mark, mörker – genom hela min läsning mycket påtaglig. Den syns (så som man faktiskt kan se saker då man läser dikt). Nor-Hansen tematiserar genom hela boken flitigt (den välbekanta) analogin mellan hus och kropp:

Jeg leser at leveren er mahognifarget. Det tenkte i arbeidet er nestan alltid uten noen egentlig verdi. På oversiden skal utsparingen fylles igjen med armert betong. Om morgenen kommer skyggene ut av skogen. Jeg vet at bukhulen er det største hulrommet i kroppen. Å kontrollere utviklingen må bety en viss kontroll over konsekvensene.

Orden är: Hus, dikt, far, kropp. Orden är: Träd, grenar, mark, mörker. Jag skulle vilja påstå att Arbeidet är en bok om skrivandet, tänkandet, byggandet. Det är inte en helt originell uppsättning teman, men Nor-Hansen turnerar dem väl.
      Så tillslut: Henrik Nor-Hansen är förtjust i en mycket specifik språklig figur som jag inte riktigt kan namnge. Han skriver exempelvis: «All fuktigheten som trekker inn i mur og treverk vil trekke videre i mur og treverk.» Och på ett annat ställe lite tidigare i boken: «Nesten alt arbeid vil føre til mer arbeid.» Listan kan göras lång. Vad är det här för typ av språklig addition? Vad gör dessa och besläktade figurer med dikten? Utgör de en annan röst i denna poesis speciella sång. I kvittret där i den soliga trädgården?

__________________________________
nypoesi.net, 10.12.04