utskriftsvennlig format




Herbarium (Bonniers)


Delta (Tiden)

…ty kamrarna bli mig för svåra…

Dialog mellom Marte Huke og Pia Paulina Nykänen
6/10 2002–20/3 2003
Publisert 01.04.03

Pia Paulina Nykänen (f. 1970) debuterte med Herbarium (Bonniers) i 2000.

Marte Huke (f. 1974) debuterte med Delta (Tiden) i 2002.

__________
6 oktober 2002





Hei, Pia!

Vi har lenge hatt en samtale på gang mellom oss… Det kan bli spennende å skrive i stedet for å snakke!

Jeg er klar for å finne en hvilken som helst inngang, og jeg tror det er viktig at vi kjenner at vi kommer noe sted sammen. Nå må vi bare tenke litt høyt tror jeg!

Som en begynnelse: du sier ofte at du liker poesi som er tørr og avskallet. Har du lyst til å si noe om det, og hva du legger i det?

Klem fra Marte, en frostnatt i Trondheim

____________
11 oktober 2002



Hej,

Ja, jag startar nu med att tänka högt...

Det är uppenbarligen så att det jag gillar bäst, både vad gäller poesi och prosa, är "det renodlade", "avskalade" som du skriver, eller "det torra". Men jag tror att det finns en stor risk för generalisering och förenkling här, och stora skillnader mellan skribenter. Så här tänker jag: två poeter som vid en första anblick kan te sig likartade i något slags "renodlingssträvan" kan ägna sig åt helt olika saker, de kan båda sägas uppvisa ett slags minimalism eller eventuellt formalism, men rensar bort helt olika "element" ur sin poesi, och i helt olika syften. Jag tycker att det finns en föreställning om att det som rensas bort (eller det som bör rensas bort) är "det överflödiga" och det som lämnas att stå kvar är (eller bör vara) "det kärnfulla", "det bärande", "essensen". Personligen är jag ju intresserad av om det går att skriva en motsatt strategi, att låta resterna vara kvar och skära bort "påståendena" istället... att liksom "tömma dikten", och det utan att behöva jonglera med alfabetet. Om det sedan är möjligt, är en annan fråga.


Kanske jag även skulle önska att blicken skärptes. Jag tror att det ibland finns en "minimalistisk långsynthet" likaväl som det finns en "långsynthet" när det ex. gäller realistisk prosa. Vi drar för mycket över samma gamla kam, och är för trötta (?) för att läsa noggrant eller ifrågasätta våra lässätt. Å andra sidan, det torde inte alltid behöva vara ett krav att läsa noggrant, då och då vill de flesta nog gärna bara läsa på... Men, kanske jag menar nåt sånt här istället: det gäller att skaffa sig det (goda) omdöme som talar om för en när det skulle kunna vara på sin plats att skärpa blicken, och när man mer kan låta bli... Att låta uppmärksamheten fluktuera helt enkelt, och veta när, hur och varför. Jesus, det låter i och för sig inte lätt!

Vad fåglarna tänker du om det här...?

Kram från Pia

____________
12 desember 2002



Hei Pia,

Jeg strever med å få språkmotoren i gang. Det ligger et materiale og venter på meg, en halvskrevet diktsamling. Den brenner ikke akkurat hull i skrivebordet for tiden, men den ligger og pukker på et sted i kroppen. Jeg forsøker å lese for å komme i gang, «få start på motoren» Jeg har forsøkt å lese mye forskjellig, men det er vanskelig å opparbeide entusiasme. Det kjennes som at jeg ikke har den følsomheten for språket som jeg trenger for å kunne lese «på riktigt». Jeg tror det å lese og skrive følger  hverandre hånd i hånd. Om man er inne i en skrivefase har man en følelse for nyanser i språket og har et mer søkende blikk. Nå har jeg opplevd å lese ting jeg vet er helt storslåtte, men ikke kjent at jeg blir berørt, og det er en sorg i det. Så jeg har gått til noen av de gamle kildene. Har lest Vesaas og Fosse. "Fuglane" av Vesaas er min gamle venn, et rom jeg alltid kan tre inn i og føle meg hjemme.
    
Men over til det du var inne på, i forrige mail. Det du skriver om å la restene «vara kvar» handler kanskje om en poetisk strategi der diktet får kretse rundt noe, altså ikke i seg være renset for det overflødige, og at bare det nødvendige står igjen. Men teksten kretser rundt noe, en kjerne av «energi», som er så sterk at det er nok å ringe det inn. Teksten peker inn mot noe, viser fram enkeltheter. Men jeg mener at påstandene også må kunne stå der, de kan også være en del av diktet. Det handler vel mer om hva man åpner for i den enkelte teksten, i det språket man har. Hva kan denne teksten ta inn og inkludere?

Av og til kan det til og med innebære en ordflom.
    
To tekster som ser helt ulike ut kan også ha helt samme komposisjon, struktur som ligger under teksten, samme geometri, så og si. Bevegelsene og brytningene i teksten kan være de samme. Men det ser helt ulikt ut. Skjønner du hva jeg mener?
    
Jeg tenker ofte i musikkterminologi når jeg skriver, da blir det lettere å forholde seg til språket. Før jeg begynte å skrive spilte jeg piano i mange år. Jeg tror jeg tenker tekstkomposisjon som musikkstykker. Det som festet seg mest etter mange år foran tangenter og noteark, tror jeg er muligheten til å ha en stor helhet med mange variasjoner over samme tema. At linjer kan repeteres, og at tempobetegningene står under notelinjene hele tiden, angir temperament. Klassisk musikk er strengt oppbygd, en streng indre struktur, som på en eller annen måte skal gå opp, som et matematikkstykke, en balanse. Men jeg husker den dagen da pianolærerinnen min kom med Sjostakovitsj til meg. Jeg prøvde de første taktene og reagerte på de skjeve tonene, og hun sa: Noen toner høres feil ut, men det skal være sånn. Når du spiller videre blir det riktig likevel.

Og her er jeg tilbake til, tror jeg, det du sier. Kanskje de skjeve tonene er som de restene du vil skal  være igjen i diktet. Men at et dikt har et eget system som det jobber innenfor, synes jeg også må innebære at dette systemet på et punkt må falle sammen, slik at den som leser det kan få plass til seg selv, ellers blir det en oppvisning, ren matematikk. Samtidig: Ord er ord, og ordene ser ikke like ut for alle.

Det er viktig å være mistenksom til ordene.
    
Hva mener du med: «utan att behöva jonglera med alfabetet»? Det syntes jeg hørtes ut som en fantastisk ting å gjøre?

Og jeg er enig med deg når det gjelder langsyntheten i lesninger. Den finnes overalt. Av og til, når jeg leser kritikker, så tenker jeg: Det finnes få som skriver noe man selv ikke kunne tenkt på. Gi meg lesninger som peker på noe helt annet, og som ikke er forutsigbare, og som hvem som helst som har lest boka kunne kommet på. Det gjør meg deprimert. Men, men…    

God førjulstid!

Klem fra Marte fra det kalde Trondheim!

____________
26 januar 2003



Hej,

Först och främst, för att undvika den gamla språkförbistringen... vad är en ordflom? Är det som jag misstänker, ett ordflöde?

Det är intressant det du nämner, om "energin"... jag har inte riktigt tänkt på det i termer av energi förut. Men i och för sig slår det mig nu, att jag ofta använt ordet "kraftfält" vid läsningar av andras texter på Litterär gestaltning, även om jag inte direkt använt det om mitt eget material.
    
Jag håller helt med om att två texter kan se olika ut, och ändå ha samma "geometri" i botten! Jädrars också, vi har ju fortfarande kvar den där Stora Undersökningen att göra, de där idéerna (eller kanske snarare experimentet!) vi hade kring att försöka ringa in hur man kan uppfatta att det är samma "geometri"... jag menar, tänk själv på vad det är vi båda säger här: två texter kan se helt olika ut och ändå ha samma "geometriska djupstruktur". Ok, ingen av oss - antar jag - syftar med detta på att texterna skulle vara lika med avseende på versmått och andra "ytligt formella likheter", utan ja, vad är det här andra? Komposition, ja kanske det. Men också, minns du våra spekulationer, om t.ex. "sorgens form", "konfliktens form" etc. … Jag kommer nästan att tänka på ett slags arketyper, men på ett väldigt abstrakt plan...
    
Det är så spännande att du skriver att du tänker "musikaliskt" när du skriver, att det just är liknelsen med musiken som ligger närmast till hands. Jag tänker att det också är något som hörs i ditt skrivande, och även i ditt sätt att läsa på uppläsningar. Jag tänker fortfarande så mycket på dina texter, som något som har med olika skikt och lager att göra, något är under något annat, och kanske det också ligger röster under andra röster. Jag vet inte alls om det framgår vad jag är ute efter här…
    
 Och ja, jag tror du har helt "rätt"; om jag ska tänka på mina egna texter och "resterna", så är det definitivt "de skeva tonerna" jag vill åt. Felen. Det som stör. Men kanske jag själv tänker på det jag gör, mer som... brustna bilder, kanske. Som vissa installationer eller konceptkonst jag mött, som stannar kvar just för att... man inte fattar. Länken finns inte. Det finns bara några objekt, och ingen står där och säger "Här är Sammanhanget".
   
Jag ska försöka förklara det där med att "jonglera med alfabetet"... Jag menar att det torde finnas många sätt att "förändra", "göra nytt" på, som inte just innebär att bokstavligen plocka isär ord och låta bokstäverna vandra iväg (vilket inte betyder att jag inte gillar det!). Det här är bara lösa spekulationer, men det vore spännande att själv kunna experimentera, genom att t.ex. underminera texten extremt mycket, gräva ur fundamenten och grunden, bygga en text som vid läsningen ger upplevelsen av att texten snarare är en hängbro, än något fästat i marken. Hur lätt kan en text vara innan den försvinner... oooiiiiii, nu blir jag på gott humör! Och sorry för att jag kanske svävar iväg igen, men jag tycker det är så roligt med det självupphävande, att exempelvis fylla en hel boksida med text - vilket sannerligen är att spika fast något - och sen kunna lyckas med att säga så lite som möjligt. Liknar väl lite Calvinoestetik i och för sig, men det finns också skillnader...
    
Är det viktigt att vara misstänksam mot orden? Ja, eller kanske man skulle uppmana dem att vara misstänksamma mot oss.
    
En stor tills-vidare-kram från Pia

____________
31 januar 2003



Hei, Pia
  
Brr.. det er kaldt i Trondheim..  Men kalde hoder tenker best, så nå fortsetter jeg..
  
For å ta spørsmålet ditt først: Ja, en ordflom er et ordflöde. Da jeg skrev det, tror jeg at jeg mente at om teksten krever en ordflom så må man lytte til det. Jeg har lest romaner som har fungert som ren poesi for meg, og diktsamlinger som har vært lineær prosa. Det er ikke tekstmassen det kommer an på: Om jeg en gang kommer inn i et materiale som krever at språket skal flyte ut, altså at det blir lengre, rent grafisk, så kan det også være en del av et poetisk prosjekt. Bare tenk på Gunnar D. Hansson sine bøker! De flommer jo over av lengre og korte tekster, brokker og sitater om hverandre.
  
Kan det samme uttrykkes om man skjærer inn til beinet, siden vi nå er inne på "den geometrien som finnes i bunnen av all litteratur". Eller er det prosjektene i seg som krever at man enten strammer helt inn, eller flyter ut? Kan man velge hvordan man vil gjøre det???
  
Når jeg har lest prosa som f.eks bøkene til Herta Müller eller Lars Ahlins "Om", eller for den del Sara Villius sine tekster, får jeg det der poetiske suget i magen, -ja hva består det i? Noe med at man leter underveis etter hva som skal sies kanskje? At leseren skal lete mens han leser sammen med skriveren? Språkundersøkelse? Nei, det går ikke an å lage noen skarpe skiller mellom prosa og poesi som går på stramhet i det grafiske uttrykket. Tror jeg. Renskårenhet eller ordflom, det er det samme.
  
Men til det du skriver om din egen skriving: At dine tekster skal være noe man ikke får tak på; som bare står der; og ikke skriker ut: "her er sammenhengen": du gir da nettopp veldig stort rom til leseren. Jeg får lyst til å skrive objektene, ikke tekstene. De er virkelig som  ting til å ta på; bundet inn i sin egen logikk, egne figurer, … stjernetegn på et stjernekart . Sprøtt å skrive ordet logikk i en poesisamtale: men det er jo der vi ofte "ender" med å diskutere; eller hur?

Finnes sorgens form eller konfliktens form?

Jeg spør også: har sorgen en lyd, eller konflikten?

Men jeg tror man skal være forsiktig med å lese alle tekster på samme måte. Det er viktig å lytte til det som står på papiret, både når man skriver og ikke minst når man leser. Hvilken type lesning trenger just denne teksten. Kanskje det er det du mener når du sier i et tidligere brev at man skulle la oppmerksomheten "fluktuere", uten å vite når eller hvordan. At det handler om å lytte seg fram til hvilken lesning denne teksten behøver.
  
Det går plutselig opp for meg at vi er veldig fokusert på lesning i denne samtalen! Men det er jo, for meg i hvert fall, så tett på skrivingen.
  
Du leser jo mye filosofi ved siden av. Påvirker det skrivingen din, på noe vis? Det må det jo gjøre. På hvilken måte da, tror du? Hva tar du med deg inn?

Vel, jeg har sittet i hele dag og lest om en afrikansk fugleart som heter Abu Markub, som bor innerst i Afrika, ved Nilen, bare fordi jeg føler at den har fryktelig mye med mitt prosjekt å gjøre. Jeg fatter ikke hvorfor, men jeg kom ikke utenom denne fuglen i dag.(Abu Markub betyr på arabisk: Father
of the shoe), den har et digert nebb som er formet som en tresko, og liker å gjemme seg mellom papyrusplantene.

Lesning av sånne ting har også fryktelig mye å si for min skriving, dukke inn i noe som i utgangspunktet liksom ikke har poetisk kraft, -og så komme ut på andre siden med noe som gjør bruk av dette materialet.
  
 (Å, jeg fant en fantastisk Abu Markub- historie på en ornitolog-chatside!
  Jeg klipper den inn her:
  
   Here is the first memories of birding by a Danish BirdChatter.
   Hard to believe, and as time has passed, even to myself.
   How could it be true ??
   But it has stuck in my memory and I can still recall it.
   I was 6 years old then. Now I am 57.
   My father was the guardian of a railway crossing.
   What would that be called in American/English.
   Being responsible for the manual crossing when trains passed?
   This is 1951.
   My father had one arm as the result of a train accident way back.
   He never owned a pair of binos.
   But he was into all kinds of nature and astronomy.
   Imagine him showing me then, the movement of the Earth around
   the Sun using his one hand holding his pipe and turning it around
   a light bulp. Double circle.
   I come to the point.
   One afternoon he came running across the railway section into
   the house and quickly dragged me out and look up.
   Way up against a blue sky a dark silhouette of a large bird
   slowly flying northeast.
   I would not say my father was agitated...he never was.
   He just told me: That is a Shoebill. He also called it Abu markub.
   Now consider where Denmark is located.
   Shoebill !! I gazed, but was really none the wiser.
   Next day my mother read to me from the newspaper:
   The Shoebill from the Zoo in Copenhagen had escaped for the
   second time. Native of the savannahs of Central Africa.
   How could he, I have asked myself since. How could he???
   I mean today after 50 years of birding, using up to date optics
   and access to innumerable field guides, -- just perhaps --
   since that day, I wanted to know about all the birds I could
   get a glimpse of.
   PS: the bird was recaptured in Sweden and brought back
   to the Zoo. Many years later I saw it againg. An old gray
   large bird, the upper bill having a large hole so you could see
   the tungue.
   PSS Why did my father call it Abu markub ?)
  
  So long, Pia!
  
   PS!
Jeg leste x antall dikt av Karl Axel Edelfeldt, eller hva han heter, og alle diktene lengtet mot våren. Så: Naturlyrikken ruler, lever med årstidene.

Og gjerne på vers, for min del!

Nå er det snart vår! Det er 15 minusgrader ute, men det blir i hvertfall ikke mørkt klokken tre lenger!!!!
Klem fra Marte

____________
2 februari 2003



Hej!
  
Temperaturen i Göteborg ligger idag (enligt min kökstermometer) på bara -2 grader, men det är en riktig snöyra. Blåst och drivor. Ovanligt att Göteborg är vitt igen.

Jajamensan, naturlyriken härskar! Botanical verse was here! Viva gullviva!
  
Karl Axel Edelfeldt. Jag tror du menar Erik Axel Karlfeldt. Eller kanske den tredje brodern... Enar Karl Axelfeldt? Nej, skämt åsido... Inspirerad av dig har jag nu plockat fram Karlfeldts Valda dikter: Tillägnade ungdomen och i dikten Mikrokosmos står:

Jag är av elden, jag är torr och het
av sommarsol som ingen nedgång vet.
Väl må jag undra, att hon ej förbränt
mig själv med alla mina element.

Där ser man.
  
Jag undrar: hur är ditt skrivarläge så här "livet efter Delta"? På vilket sätt finns Delta med, eller inte med, i det du gör nu? Och hur - så här i efterhand - ser du på mottagandet av den, och var har mottagandet s.a.s. "placerat dig" i den yngre norska lyriken? Har du hamnat på ett ställe där du känner dig hemma?

"Finnes sorgens form eller konfliktens form? Jeg spør også: har sorgen en lyd, eller konflikten?" Så bra fråga. Särskilt bra då den sätter fingret på att utgångspunkten för frågan blir olika för oss båda; två olika sinnen... seendet och hörandet. Samtidigt som logiken (ja, nu är vi där igen!) finns hos dem båda. Musikaliska strukturer. Exempelvis.

Du frågade om det filosofiska. Ja, att ha det som arbete gör ju att vissa saker ingår dagligdags. Att läsa texter, fundera, ställa frågor m.m. har det väl gemensamt med alla ämnen man kan forska i. Däremot finns det väl en del saker som är mer särpräglade. För att uttrycka det enkelt (och en smula ironiskt) så kan man väl säga att målet för verksamheten är att bli så bra som möjligt på hårklyveri! Och det i sin tur kräver tålamod, perfektionistiska drag, fantasi, och en oförmåga att se skogen för alla träd. Detaljer. Outtalade premisser. Argumentationskedjor. Det man bäst kan likna det hela vid är väl ett slags detektivarbete. Rekonstruktion. Och en möjlighet att få tänka på "de stora frågorna" på arbetstid...
  
Frågan om hur en sån här verksamhet påverkar mitt skrivande, ställer jag mig ofta. Och ändå vet jag inte hur svaret skulle kunna se ut. Men det jag tror möjligen kan vara negativt är att jag ofta måste "sätta käppar i det analytiska hjulet" för att mitt eget skrivande ska kunna fortgå. Det finns "en bromsande blick" som jag har med mig, och den kan möjligen till viss del ha med mitt arbete att göra.
 
Det som är positivt är nog den stora tillgången till spännande frågeställningar och idéer... och lekfullheten. Det finns i många filosofiska texter ett slags lekfullhet som jag kan uppskatta mycket. En lätthet för att kunna bära de tunga frågeställningarna.

Kram från Pia

____________
12 februar 2003



Hei, Pia!
 
 Og jeg kvitterer med flere ERIK AXEL KARLFELDT- sitat:
 

 PÅ ÄLVBRINKEN
 
 /…/
 
 Vad drar mig ut till brant och stup,
 till berg och hed från hemmets dal?
 Vad är det i mitt väsens djup
 som födes med så sällsamt kval?
 /…/

 eller hva med dette:

 MOT VÅRA
 
 När ängen, den vattensjuka,
 sitt första andpar har fått
 och tranbären ligga där mjuka
 och skifta i rött och blått,
 då öppnar jag port och dörr,
 som stängdes mot vintern förr,
 ty kamrarna bli mig för svåra,
 så snart det lider mot våra
 /…/
 Nu sjuder likt bäckarnas vatten
 min blod som rann lugn och sval.
 Nu ropar som uven i natten
 vart länge förstummat kval.
 Det är som vart vemodsfrö
 fick groddkraft av vårens tö,
 och minnena kännas så svåra
 var gång det lider mot våra
 /…/
 

Jepp! Naturens melankoli?(Snart kommer 8000 traner til Hornborgarsjön!)
 
Jeg tenker på det du skriver om å ha en jobb der å lese tekst, fundere, stille spørsmål inngår. Som et detektivarbeid. Store spørsmål. Lekfullhet. Jeg savner ofte en inngang til nettopp dette i hverdagen. Alt kommer an på meg selv, så og si. Så du er heldig. Ofte sitter jeg stum og tenker at jeg burde sannelig gått mer til kildene. Grave meg ned i rene filosofiske tekster, f.eks. Og så finner jeg en diktsamling eller en roman jeg mye heller vil lese. Er det mulig for meg å vri blikket mer bort fra skjønnlitteraturen? Hvorfor ender jeg alltid der? Er jeg en eskapist? Det ender ofte opp med at jeg føler meg litt dum. Det kjennes som jeg har kort hukommelse, greier ikke dra de lange linjene, fordi jeg ikke husker hvilke punkter linjene kunne bli dratt mellom. Altså ingen akademikerhjerne, tror jeg. Men jeg fikk mye  trøst av Katarina Frostensson i en passasje i «Skallarna»:

Författare säger ofta att de inte kan tänka, inte har förmågan att tala klart och tänka logiskt. Dumhet är en vanlig känsla, åtminstone i perioder. Associerandet tar all kraft. Man har svårt att vara tydlig, man driver  iväg. Alla ord försvinner ner i gångarna, allt språk interioriseras. Tanken man har leds av kroppen ner i dikten. När jag försöker tänka kommer moln - lägger sig kring det som vill bli kristall. Är det en brist, en frånvaro på just tankar? Nej, det är omvandling. Tankarna man har om och kring och under arbetet förvandlas, när man skriver löser de upp sig och flyter in i diktens tal.

Dette er et ganske romantisk syn på forfatterens arbeid, som om diktene blir til ved en guddommelig kraft, som skjærer gjennom og får ordene ned på papiret, uavhengig av forfatteren, nesten? Men det er jo ofte sånn (om diktet er bra, naturligvis) at verket er klokere enn mannen.
 
Jeg tenker at det er derfor du ikke kan svare på hvordan din filosofvirksomhet påvirker din skriving også: Fordi diktet kommer fra et annet hold (f.eks kroppen?). Men bærer selvfølgelig i seg en kunnskap om det du beskjeftiger deg med hver dag.
 
I og for seg er Herbarium et slags detektivarbeid og et hårklyveri (om ikke frøbærerklyveri) også?:

finns det
i denna kapsel»
(s 47)

  og:  

Du är min insida
 
Kronan är öppen
Jag skall bära hem dig
 
Purpurröd och ljus
 
Slå ut
ur min kropp
(s 44)  

Jeg leste nettopp Herbarium om igjen, (Å, jeg synes den er så bra!!!!! Det var helt fantastisk å lese den igjen!) Jeg husker du sa at det gikk veldig fort å skrive den. Men du siterer fra veldig mange ulike oppslagsverk (Fascinasjonen for det tørre, (natur)vitenskapelige språket  har vi i alle fall felles!)og t.o.m. en kriminalrapport. Hvordan jobbet du med den biten? Var det slik at du plutselig kom over mange forskjellige tekster som handlet om det samme (og slik kanskje satte i gang materialet), eller hadde du tematikken først, og måtte lete etter de tekstene som kunne passe inn i boken?
 
Og du spør om min skrive- tilstand etter «Delta». Joda, det er vanskelig å frigjøre seg fra den. I begynnelsen trodde jeg at det skulle gå greit, jeg satt og sprengskrev på nye tekster før boken kom ut, og like etterpå. En slags frigjøringsperiode. Men nå har «Delta» hentet meg inn igjen. Jeg er slett ikke ferdig med motivene og tematikken. Nå skriver jeg helt andre tekster, mer dikt enn noen gang, men jeg går litt rundt og venter på at lynet skal slå ned, slik at det lyser opp en ny vei for meg, åpenbarer en sånn type ramme som «Delta» hadde, nemlig elva og vannets veier. Jeg venter på denne rammen. Men blir inntil videre slett ikke ferdig med vann, fugl, tre. Det kommer jeg nok ikke til å bli heller. Men stoffet må finne seg en annen form enn «Delta». Eller kanskje jeg tenker helt feil. Jeg tenker i hvert fall syklisk. Det har vel noe med motivvalget å gjøre. Alt i naturen går i sykluser. Men må nødvendigvis (mine) bøker gjøre det samme?
 
Mottagelsen av diktsamlingen syns jeg det er litt vanskelig å snakke om. Jeg var nokså nøktern før boken ble gitt ut, tenkte at den nok kom til å forsvinne i bruset fra de andre store elvene og fossene og steinbruddene som bok og mediabransjen er. Men det var en fin ting å debutere på våren! Jevnt tilsig av anmeldelser og opplesningsoppdrag. Jeg vet ikke helt hvor jeg ble plassert i litteraturlandskapet.
 
Klem fra Marte- barte

____________
25 februari 2003



Hej kära Marte,
 
inser du att vi har skapat en ny sport...?! Karlfeldt-pingis!!! Här kommer min retur:
 
ur "Långt borta i världen":

Det drager en väg långt borta i världen
igenom en vinterlig ödemark.
Mellan bolmande milor och vindfällen bär den
mellan mäktiga stammar med frusen bark.
 
/.../
 

Eller, vad säger du om den här början på dikten "Den misskände spelmannen":

Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk

Nej, jag blir alldeles fnissig, jag tror jag börjar tappa "högtidligheten", jag får försöka skärpa mig!

Du säger att du ofta slutar i skönlitteraturen, men tänk om det kanske är där du... börjar?

När det gäller eskapism... är det dåligt att vara eskapist? Vi tenderar väl ofta att se det så, att det är viktigt med ett slags verklighetskontakt. Men frågan om vad verklighetskontakt skulle kunna innebära och hur den bör se ut, är ju en helt annan fråga. Det är ju ändå lite kul, ordet "eskapist" är även ett fackuttryck för en utbrytarkung. Tänk dig vilken annan betydelse det då får! Istället för att vara en som flyr in i något, bryter man sig istället ut ur något...
 
Om Herbarium-tillblivelsen och citaten: Det är lite märkligt, men allt fanns så att säga redan på plats. Jag hade haft Ursings gamla flora hemma i bokhyllan i många år, hade fått den från en utgallring på ett av de gotländska biblioteken jag jobbade på, då när jag bodde på ön. Polisanmälan fanns också på plats sedan många år, den är ju min egen från inbrottet i min och min dåvarande sambos hus. Min mormors mors gamla "poesibok" med vänners verser fanns också här hemma. Det var bara att plötsligt foga samman något som inte tidigare haft ett sammanhang. Allt fanns, utom bitarna från Rousseau. Och när jag av en slump sprang på hans Brev om blommorna till ma chère cousine så var det den sista pusselbiten.

Kanske man kan säga att alla bitar redan fanns. Men inte pusslet. Arbetet blev att sätta det samman, på ett - detta kanske låter som ett konstigt ordval, med det ord som dyker upp är - "adekvat" sätt.

(Det slår mig förresten - nu så här medan vi skriver om de här tingen - hur fokuserad jag är på samband och icke-samband. Vad som hänger ihop och vad som inte hänger ihop. Jakten på den minsta gemensamma nämnaren, och ibland finns den och ibland inte.)
 
Jag funderar på det här du skrev: "Jeg tenker i hvert fall syklisk. Det har vel noe med motivvalget å gjøre. Alt i naturen går i sykluser. Men må nødvendigvis (mine) bøker gjøre det samme?" Avser du själva ordningen av de inbördes texterna...? Eller var är det det cykliska kommer till uttryck när du säger att du "tänker cykliskt"...? Jag blir väldigt nyfiken!

Det är intressant det där att känna att man inte är färdig med saker, jag menar, det är ju så spännande att fundera kring vad det då är med vatten, fåglar och träd som är det där du inte är färdig med... Är det något som ligger i deras egen existens, eller är de bilder för något annat? Jag kan inte låta bli att fundera över såna saker, och om det är något som inte ligger i deras egen existens, varför har det då blivit just de objekten? Jag menar, jag dras oundvikligen fortfarande till det botaniska, men om det är någonting annat som det botaniska representerar för mig, varför har det då blivit... just det ? Kanske är det helt godtyckligt och slumpartat, eller så är det istället något speciellt med just de här tingen, som inte kan ersättas med annat? Vad tänker du kring de här sakerna? Eller funderar du på det här sättet, kanske är det jag som ställer ett slags "överskottsfrågor"...?
 
Du skriver att du går och väntar på ramen. Det är spännande... Jag går också och väntar in något har det länge känts som. Det härliga är väl det att det egentligen kan få lov att ta den tid det vill. På något sätt säger det där som jag väntar på också just det, att det behöver väntas in, och inte är tydligt än. Man kan sannerligen fundera kring vad detta är för en typ av process... väntar man in sitt eget skapandetvång, att det är det som ska bli till tvingande, eller väntar man på själva pusslet eller historien, (eller väntar man bara på att väntan ska ta slut)?
 
Jösses. Nu ska jag sluta fråga så väldans mycket!
 
Stor stor kram från Göteborg, där bokrean har startat idag och Magnus William-Olssons Biografia äntligen fick följa med hem, efter så lång tid.
 
Pia

____________
14 mars 2003



Kjære Pia!

Sykluser, motivvalg, osv. Jeg vet nesten ikke hvor jeg skal begynne…

Tror jeg avslutter Karlfeldt ping- pongen… sånn at ingen skal tro vi ikke  tar han alvorlig…

Jeg er enig med deg at ordet eskapist ikke nødvendigvis trenger å være  negativt! Jeg tenker ofte at litteraturen er en del av virkeligheten og ikke avsondret fra den. Det vi leser og skriver kjennes like virkelig som «levd liv» og kan av og til få større konsekvenser for valg og vei enn møter med andre mennesker. Litteraturen må ikke reduseres til noe som er en egen, ufarlig sone. Samtidig er det slik at å skrive og lese er en måte å oversette en sanset verden/ hverdagen osv til noe annet, gjøre det til språk. Det er noe annet å skrive enn å snakke. Det er vanskelig å ikke sette opp det skillet. Eskapist = Utbryterkonge, det er jo perfekt. Det kjennes jo virkelig som om man bryter seg ut av seg selv/ vanen/ sitt eget blikk/ etc når man leser. Takk for det!

Det jeg tenker mest på for tida, er det du ble nysgjerrig på, nemlig det med å tenke syklisk. Jeg skal prøve å forklare hva jeg mener. I Norge er det over ganske lang tid blitt en vane å tenke helhet når man skriver en diktsamling. Det vil si at diktene skal henge sammen, kretse rundt det samme temaet. Hvert dikt peker mot de andre diktene i samme samling. I motsetning til å skrive enkeltdikt. Eller å ha enkelt- avdelinger som handler om ulike tema.

Jeg føler at jeg må gå meg selv i sømmene på dette. For det første må jeg undersøke om jeg (ubevisst) forholder meg til syklus- tankegangen fordi det er en veldig tidsriktig måte å gjøre det på som jeg blir fanget inn i, av vane, nærmest. For det andre må jeg undersøke om det er nødvendig å la alle diktene spille opp mot en helhet. Det er jo derfor jeg går og venter inn en ramme! Er jeg for feig, og tør ikke lage enkeltdikt? Det kan jo være en hvilepute at alle diktene «spiller hver sin tone» i en helhet, for da trenger man ikke gjøre noe ferdig, fordi konteksten, overbygningen blir så viktig.

Jeg tror jeg blir nødt å forholde meg veldig sterkt til disse tingene. Jeg føler at det er her det forløsende punktet er. For jeg har lyst til å bryte med det sykliske på et eller annet vis. Ting må kunne stå for seg selv og peke i helt andre retninger. Bryte helheten.

Men det er en annen ting jeg også mener med syklisk. Jeg tenker på en slags balanse mellom ulike temperament. Motivvalg. At det store kan speile seg i det lille. At det handler om liv og død. Organisk oppbygning, som biter seg selv i halen. Som årstidene, som livet. En dødsbevissthet som må være med om det er liv.

Sånn sett er jeg også fokusert på samband og ikke- samband. Jeg prøver å komme bort i fra jakten på det som henger sammen, om enn bare for eksperimentets skyld. Når du skriver: «och ibland finns den och ibland inte», lurer jeg på: Hva når den ikke finnes, hva gjør du da? Forkaster du?
Eller lar du det stå for seg selv og skinne…peke bort…

Av og til tenker jeg at jeg har en sterk narrativ åre som ligger i bunnen, at det dreier seg om å fortelle en historie, og det er det jeg vil bort i fra.

Men så er det dette med motivvalgene, da. Om de krever en syklisk form. (Jeg leste en gang på et tysk nettsted at diktere med motivvalg fra naturen ofte skrev syklisk, fordi motivene selv går i sykluser). Men jeg har jo ikke parkert meg selv i skogen, herregud. Jeg vil jo skrive om biler og skrot og byen, men jeg får det bare ikke til. Det er ikke der jeg blir berørt. Jeg blir ikke trigget av det. Det blir magisk først når jeg beveger meg i et visst landskap. Der kan klanger og blikk oppstå. Men hvorfor det?

Jeg kommer tilbake til det samme landskapet igjen og igjen når jeg skriver, drømmer, tenker. Det er grunnlandskapet som kommer fram: Det første landskapet, der jeg ble formet, der jeg trådte min barnesko. Men det rare er: ingen ting av det som foregår i selve tekstene har noe med dette landskapet å gjøre, landskapet er bare rammen. En slags location.

Jeg synes det var veldig interessant det du skrev om motivene, hva er det de representerer for forfatteren selv? Kanskje går alle rundt hele livet og putter flere og flere betydninger inn i visse ord. Forstørrer dem. Avstemmer de ulike ordene til hverandre, og det går opp, på et vis, i forhold til hva – hvilke betydninger som er lagt inn i ordene. Og har det skjedd én gang, at man har klart å få en viss mening ut av å stille de «forstørrede» ordene opp mot hverandre, så vil man gjøre det igjen.

Jeg tror det er viktig å bryte med sin egen praksis for å komme videre. Men jeg ser heller ikke bort i fra at det er mulig å ta hele runden bort i fra, for så å ende i samme utgangspunkt. Motivene og måten å bygge opp en samling på må settes på prøve, men om det holder, er det fritt fram for å bruke det igjen. Tenk så mange diktere som har skrevet den samme boka om og om igjen, og likevel greid å gjøre det på en bra måte.

Men du spør om det er tilfeldig at du ble dratt mot botanikken. Og sier i neste setning at du venter inn noe. Det kan jo hende at det nettopp er en ny slik overbygning, motivkrets som får bitene til å falle på plass, -ja selve rammen… Og når det kommer, er det sikkert tilfeldig…noe du leser i Göteborgs-posten eller en samtale setter deg på spor… men er det da tilfeldig? Jeg tror jeg er like vis som deg her…

Uansett: det er viktig å granske motivene, og oppbyggingen, altså hele tankesettet rundt det man holder på med. Komme til bunns i det. Bli ferdig med ting. Se nye.

Klem fra
Marte

____________
20 mars 2003



Hej,

Här kommer mina sista rader:

Du frågar om det jag skrev om samband, sammanhang och den minsta gemensamma nämnaren; jag tror jag i just den här formuleringen tänker kanske inte främst på konkreta samband el. sammanhang mellan dikter, men snarare vår - förmodligen väldigt mänskliga - drift till att skapa sammanhang och samband, det som får saker att hänga ihop. Och när vi inte lyckas skapa dessa, så träder frustrationen in. Det obegripliga. Och att det är denna vår "förmåga" eller drift som det roar mig att sätta i spel (i skrivande och i läsande).

Om detta med "litteraturen och världen": du skriver att "Samtidig er det slik at å skrive og lese er en måte å oversette en sanset verden/ hverdagen osv til noe annet, gjøre det til språk" och "Det er noe annet å skrive enn å snakke". Och de här tingen känns ju onekligen fruktansvärt aktuella, så som det senaste dygnet har sett ut, med krigsutbrottet. Ja, litteraturen är en del av verkligheten, och samtidigt påkallar ofta den verklighet som inte är litteratur så starkt på uppmärksamhet att litteraturen och/eller tankarna kring den helt försvinner. Och det med rätta, anser jag. Återigen - för att knyta ihop säcken lite kanske - så handlar det nog om det goda omdömet. Det finns stunder för skrivandet och stunder då skrivandet helst bör hålla sig på avstånd. Och de senare lär (och bör...? Ja, förmodligen.) vara fler.

Kanske handlar det också om att låta skrivandet "släpa efter", låta litteraturen vara "eftersläpande". Att det bara finns ett "efteråt" att skriva fram, och att inte skynda för fort mot detta "efteråt". Ibland händer saker bara just nu. Och inte alla "efteråt" blir text. Och av dessa blir ännu färre bra text. Men någon gång, förhoppningsvis.

Kram från Pia