[00] [01] [02] [03] [04] [05] [06] [07] [08] [09] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16]



Undergick dessa byggnader, medan det fortfarande fanns hopp om att se dem tagna i bruk, general Rommels rasande inspektion? General von der Chevalleries byråkratiska tillrättavisningar? Blaskowitz vaga heroiska förhoppningar? Byggdes de av ”volontärer”, tvångskommenderade arbetare från de ockuperade länderna? Kaukasier? Georgier? Spanjorer? Senegaleser? Utgjorde de ersättningen för de övertygade och lydiga unga människor som av Vichyregeringen togs ut bland de entusiastiska skarorna i Chantiers de Jeunesse? Eller bland de tusentals arbetare hos Ponts & Chaussées som gratis tillhandahölls av samma Vichyregering för att bidra till de tekniska förutsättningarna för detta Grand Reich?

Staben hade avdelat Krankendivisionerna för övervakningen av dessa stränder, divisioner med sjuka soldater, förvirrade av striderna vid östfronten, som man ställde upp igen på Atlantens öde stränder. Det var visserligen meningslöst att förbli tapper eftersom denna så grandiosa dekor ju ändå var allt utom krigsskådeplatsen, eftersom landstigningen ändå beräknades ske någon annanstans, eftersom ändå en skådespelare i Casablanca, dubbelgångare till Montgomery, viskade falska förtroenden om en remarkabel landstigning vid Medelhavet i örat på en spiondiplomat, och eftersom det i norr hade släppts ner verkliga bomber, bland många falska, vilka simulerade en plötslig attack, och eftersom, för övrigt, ändå en falsk generalstab, gömd i Londons förorter, skickade ut påhittade meddelanden, listigt kodade för att man skulle kunna dechiffrera dem. Till vilken nytta var denna oupphörliga vaksamhet då längre norrut, i dramats epicentrum, general Marcks, en mörk natt interpunkterad av de allierade flygplanens visslingar, firade sin födelsedag i sitt högkvarter i Saint-Lô och eftersom ändå Jodl, i Berlin, av fruktan för att utlösa det slutgiltiga raseriet, en fruktan som skulle ha varit orsaken till hans legendariska undergivenhet, vägrade att väcka Hitler och det alltså blev nödvändigt att invänta gryningen för att förflytta panzerdivisionerna, som ändå var oumbärliga för utvecklingen av den förestående katastrofen.