[00] [01] [02] [03] [04] [05] [06] [07] [08] [09] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16]



Hade dessa sjuka och dessa reservister, för unga eller för gamla, någon fördel av denna vind som förde med sig de närliggande pinjeskogarnas hälsosamma dofter och som man några år tidigare rekommenderat till tuberkulossjuka? Rullade de sig i det glänsande skummet som vågorna bildade vid de stora tidvattnen? Sov de i solen? Lät de sanden rinna mellan fingrarna? Plockade de, som det är så svårt att låta bli, snäckor? Kände de frestelsen, när de tog av sig skorna och vek upp byxbenen, att tjutande störta nedför dynerna för känslan av att färdas snabbare?

I beskrivningen av platsen skulle familjelegenderna, lika väl som skildringen av striderna därborta, kunna inrymmas, ty de upprättar med sin obevekliga romanlikhet de idealiska figurer som levandegör landskapet, denna patetiska inkarnation av platsens geografi, delat mellan ocean och stängt hav, mellan sand och jord, och reser ur varje klyvning liksom ur varje stammande bestämmelse en märklig scenografi: är det bättre att flyta i de döda vattnen än att dyka ner i de levande, driva med strömmen eller riskera virvelstormen, somna i en mild bris eller få pappersdrakarna att smattra.

Man känner här inte till någon flykt undan erosionen sedan dess, inga fler samhällen som förflyttas, inga fler hem som lämnas utan saknad och vars obestämda plats man likgiltigt pekar ut med ett finger riktat mot havet. Inga fler vilda hästar som livnär sig på tistlar och eterneller, vilket var nödvändigt, inga fler skröpliga får som lever på dynerna. En vandring som inget jordbruk eller projekt kunnat stoppa hejdades brutalt av landskapets uppfinningsrikedom. Vad ingen hade klarat av lyckades de lata semesterfirarna med på några år. För att permanenta sakernas tillstånd räckte det, i kort, att överföra allt till akvarell, att fastgöra stranden vid sin vykortsrepresentation och att på dynerna staka ut oundvikliga avgränsade passager, historiens lätta ironi, med taggtrådsstängsel.