Fredrik Hertzberg"Over all kulminieren you is remainder"
– Om pervers versöversättning

Något som fascinerar mig när det gäller diktöversättning är vad man kunde kalla en pervers ekonomi. En översättning som ingår i en pervers ekonomi iscensätter ofta en spänning mellan en extrem trohet och en extrem frihet i förhållande till originalet, där ett eller flera av originaltextens skikt (t.ex. syntaxen, rytmen) obsessivt följs, och utgör en sorts restriktion, medan diktens innehåll utgör en frizon. Ett exempel på detta är s.k. homofon översättning, där originalets ljudskikt, dess akustiska dimension, överförs till målspråket. David Melnicks diktbok Men in Aida är ett exempel. Originaltexten är Homeros Iliaden, där de fyra första raderna är som följer, överfört till latinska bokstäver:

mhnin aeide qea Phlhiadew Axilhos
oulomenhn h muri Axaiois alge eqhke
pollas d ifqimous yuxas Aidi proiayen
hrwwn autous de elwria teuxe kunessin

Melnicks homofona översättning av raderna lyder:

Men in Aida, they appeal, eh? A day, O Achilles!
Allow men in, emery Achaians. All gay ethic, eh?
Paul asked if tea mousse suck, as Aida, pro, yaps in.
Here on a Tuesday. 'Hello,' Rhea to cake Eunice in.

Det speciella med Melnicks översättning är att den är både homofon och homofil – Melnick har ändrat, homofierat, innehållet i dikten (det är som han skriver i andra raden en sorts "gay ethic", en homosexuell, men 'gay' också i betydelsen glad, etik). Medan originalets akustiska skikt följsamt transformerats till engelska ord och uttryck, är innehållet en frizon där begäret får rasa fritt. Detta i motsats t.ex. till Louis och Celia Zukofskys homofona Catullus-översättningar, där det semantiska skiktet genomgående antyds fastän språket är väldigt heterogent (det består av en blandning av slang, arkaismer och neologismer).  Men in Aida är dock i motsats till Zukofskys Catullusöversättningar publicerad som fristående bok, inte som översättning: att det är fråga om en översättning nämns inte ens i själva boken.

Digitala översättningsprogram (några är gratis och hittas på webben, exempelvis Altavistas översättningsservice, och GO Translator) ingår också i en pervers ekonomi, p.g.a. att de baserar sig på en strukturell (vertikal-horisontell) språkinmatning och inte kan ta hänsyn till kulturell kontext och innehåll.  Resultatet är att programmet genererar nya, oväntade texter. Man kunde kalla detta för en överstrukturering, eller hyperstrukturering, av originalet, språkets strukturmässighet driven till sin spets. Här lever språket verkligen som en död struktur, som en sorts Frankensteins monster. Därför blir resultatet ofta parodiskt: Goethes berömda rad "Über allen gipfeln ist Ruh" (första raden ur "Wanderers Nachtlied") blir, översatt till engelska med hjälp av GO Translator, "Over all culminate is rest", vilket översatt tillbaka till tyska blir "Über allen kulminieren Sie ist Rest", och igen till engelska "Over all kulminieren you is remainder". Intressant nog transfereras alltså ordet 'rest', vila, till 'remainder', rest, återstod – vilket är Jean-Jacques Lecercles term för den del av språket som inte låter sig fångas av strukturer. Denna del av språket är inte bortom grammatiska strukturer utan utgör en excess av strukturering: "För att ta steget från grammatiken till resten [the remainder]", skriver Lecercle i The Violence of Language, "tar vi grammatikens operationer ett steg längre." Det är alltså bokstavligen fråga om 'Over all kulminieren you is remainder' (om kulminationen ses som det sublima, språkets gräns).

I bästa fall utmanar den perversa översättningen våra fasta föreställningar om språk. Mekanisk översättning tvingar oss att fundera över vad översättning egentligen är. Var går gränsen mellan human och artificiell översättning? Är det möjligt att göra ett komplicerat, kontextkänsligt, kulturellt kodat översättningsprogram? Varför inte? Och vad återstår i så fall för den köttsliga översättaren att göra? Webböversättningsprogrammen hotar översättarens identitet, förändrar översättarens definition av sin verksamhet, förändrar översättningsteorin.

Den homofona översättaren fyller också en viktig funktion, han eller hon tvingar oss att ställa frågan: när övergår ljud i mening? Hur mycket har ljudet att göra med meningen? Är den akustiska dimensionen möjlig att helt frikoppla från den semantiska? Själva uppdelningen i original och översättning visar sig också slutligen vara begränsad, precis som alla andra klassiska dikotomier (man-kvinna, vit-färgad, etc.)  Den perversa översättningen spränger kategorier genom att vrida till skruvarna.

Den perversa översättningsteorin aktualiserades i och med poststrukturalismen. Douglas Robinson karakteriserar i sin studie The Translator's Turn (1991) Jacques Derridas tankar om översättning som "kanske den mest övertygande perversa översättningsetiken i våra dagar."  Derrida vill, i korthet, splittra föreställningen om originalets enhet (och renhet), genom att visa att tron på dess suveränitet och översättningens fjäskande döljer ett hierarkiskt maktförhållande.

Robinson förklarar bakgrunden till en sådan pervers strategi: idén om originalets ouppnåelighet, som genomsyrar hela det västerländska kristna och filosofiska kulturarvet, skapar en perfektionism, ett ideal som bygger på en dialektik mellan förtvivlan och mod (en sorts hysterisk ekonomi). Eftersom originalet är ouppnåeligt är varje översättning ett oundvikligt misslyckande, men vi får aldrig ge upp – denna attityd är, enligt Robinson, ideosomatiskt inprogrammerad i oss.  Och det är den attityden den perverse översättaren vill slå i bitar eftersom den gör översättaren ofri och osynlig, och döljer själva översättandets många villkor.

En annan pervers översättningsteori, som är närmare anknuten till en skrivpraktik, är Steve McCafferys och bpNichols gemensamt utarbetade "forskningsrapport" om översättning.  McCaffery och bpNichol ser översättning som en "kreativ ansats i sig", som är intressant enbart som bas för nya texter, dvs. som en sorts metod eller generator. Ett exempel är bpNichols översättning av en Apollinairedikt – "Translating Translating Apollinaire", där ungefär 20 olika "översättningar" av en översättning presenteras (originalet presenteras betecknande nog inte).  Det första försöket är t.ex. en återgivning "ur minnet", det femte är en omorganisering av den engelska översättningens ord i alfabetisk ordning, det tionde ersätter alla ord (så långt det är möjligt) med synonymer, det elfte omorganiserar enligt ordens längd, osv. Tillämpat på Goethes rad "Über allen Gifpefln ist Ruh", som i Axel Gauffins svenska översättning lyder "Dag på bergens kammar nu dör" blir resultatet, om t.ex. bpNicols femte metod används: "Bergens dag dör kammar nu på", om den tionde används: "Veckodag på fjällens ryggar nu vissnar".

Den franska OULIPO-gruppen utarbetade flera metoder för översättning som också kunde anses perversa, bl.a. antonym översättning (där orden ersätts inte med synonymer utan med antonymer, typ "Natt på dalarnas botten nu föds" tillämpat på Goetheraden ovan) och grammatisk översättning (där någon grammatisk egenskap ersätts: "Dag på bergets kam nu dog", m.m.).  Både när det gäller McCaffery, bpNicol och OULIPO-gruppen kan man fråga sig hur mycket det egentligen handlar om översättning, och hur mycket det handlar om att producera helt nya texter – eftersom översättning alltid är ett samarbete kunde man säga att den perversa översättaren i det senare fallet säger upp kontraktet med författaren. Det finns m.a.o. en gräns mellan vad som kan sägas vara en översättning, och vad som inte kan sägas vara en översättning – men det är en fråga som måste avgöras från fall till fall och som alltid ställs i en specifik kontext. Därför kan den inte avgöras principiellt.

Impulsen till att tänka i termer av 'pervers' fick jag egentligen genom att läsa Slavoj Zizek, som i flera sammanhang kontrasterar det med 'hysterisk'.  Båda termerna säger något om begärets roll hos subjektet: hysterikern "håller begäret vid liv till varje pris", och frågar: "vad vill den Andra av mig? vad är jag för den Andra?" medan den perversa vet vad den Andra begär och är ett instrument för den Andras njutning (den perverse underkastar sig en njutning som utplånar honom själv). Den här karakteristiken rör sig, som vanligt hos Zizek, på ett väldigt abstrakt plan, och leder till ett hysteriskt frågande och tvivel (fast kanske det å andra sidan är det Zizek vill?): vad är begär? vem är den Andra? vad är njutning? vad menar han? vad vill han? etc. (Reaktionen inför en pervers text kunde vara Gilles Deleuze-Félix Guattaris uppmaning att inte fråga "Vad betyder det?" utan "Fungerar det?")

Zizeks användning av begreppen 'hysteri' och 'perversion' kan lämpligen ses mot bakgrunden av hans projekt att lyfta fram subjektet och rädda det judisk-kristna kulturarvet. I boken The Ticklish Subject ger Zizek en känga åt teoretiker han ser som perversa, bl.a. Deleuze och Guattari, Michel Foucault och Judith Butler. Kritiken av dem går i korthet ut på att de genom sitt förnekande av en fast identitet och ett bejakande av multipla identiteter inte förmår subvertera dagens globalkapitalism utan tvärtom rider på den. För Deleuze och Guattari grundar sig begäret inte på brist – begäret är alltid producerande, en fritt flytande energi, en sorts ren multiplicitet som inte är förankrat i ett subjekt. Inom den lacanska psykoanalysen är begäret tvärtom baserat på brist. Zizeks projekt går i korthet ut på att reintroducera denna brist, att hysterisera subjektet.

Frågan är om denna hysterisering är enda utvägen, vilket Zizek tycks mena. Risken med en pervers översättningsstrategi är förstås att originalet helt negligeras, körs över. (Den tendensen är latent i Ferdinand de Saussures tanke om det språkliga tecknet som arbiträrt, en syn som direkt influerat den franska strukturalismen och poststrukturalismen.)  Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm hävdar i den ypperliga lilla boken Ensam och pervers att "[p]erversionen är motsatsen till det etiska förhållande till den andre som vi måste upprätthålla i ett fungerande samhälle."  Men den perversa översättningen sker inte i ett vakuum utan i ett socialt sammanhang, som en intervention, vilket betyder att om den vinner gehör kanske den rentav är bättre än originalet. Den påminner om att gränsen för vad som är en översättning och vad som inte är det är en öppen fråga, öppen för avhandling och nyavhandling.

En hysteriskt perfektionistisk översättningsstrategi kunde man kalla förmodern, medan en pervers strategi är en respons på ett modernt predikament. Den hysteriska översättaren försöker nå, eller upptäcka, originalets ursprungliga enhet, medan en pervers översättare accepterar grundlösheten i sin verksamhet (inser, kunde man säga, att vad som räknas som en översättning är och förblir en öppen fråga). Men i vissa fall missbrukar den perversa översättaren sin frihet – som Robinson säger är "pervers översättning ett varpande [förledande, förvändande] av läsarens förtroende" (fast det förtroende som missbrukas är enligt min uppfattning textens mer än läsarens eller författarens).  Den perversa översättningen bygger i själva verket ofta på en väldigt statisk uppfattning av originalet, översättningen blir inte till i interaktionen mellan text och översättare, utan översättaren följer sitt eget bisarra regelsystem. Originalet blir en mask under vilket inget finns. Som Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm påpekar: "Problemet med perversionen är egentligen inte att den neutraliserar det mysterium som är den andre. Istället blir han övermystifierad, krossad under så tunga fantasier att han försvinner."

Egentligen har den hysteriska och den perversa versöversättaren någonting viktigt att lära varandra – den hysteriska översättaren kan lära den perversa att det gäller att vara lyhörd för originalet, till dess språk, text, medan den perversa kan lära den hysteriska att översättning inte behöver vara en ängslig process, eftersom textens mening inte är dold bakom texten, och eftersom översättaren oundvikligen själv intervenerar i processen.

Jag föreställer mig det här som en jamsession där de olika musikerna måste lyssna till varandra och samtidigt själva försöka åstadkomma något intressant och inspirerande – "originalet" är helt enkelt det första solot. Ändå skiljer sig översättandet från jammandet på en viktig punkt – i en översättning måste en del av det främmande i originalet införlivas med översättningen. Skillnaden beror på att översättande är ett samspel inte bara mellan två eller flera skribenter utan också ett samspel mellan två eller flera språk – lite som en jamsession över genregränser, mellan olika musikstilar, där t.ex. en tuba försöker återge något av det typiska i ett gitarrsolo. – När det gäller poesi är det viktigt att vara lyhörd för just de poetiska egenskaperna i en text, hur den låter, hur den ser ut, syntaxen, ordens nyanser, etc. Precis som så många misslyckade musikaliska fusioner – jag tänker här på typiska symfoniska framföranden av pop- och rockmusik – bygger misslyckade versöversättningar på exakta parafraser av innehållet. (Misslyckandet har vanligen hysteriska förtecken i form av en överdriven respekt för originalet, eller förbättrande förtecken, vad Robinson kallar 'hyperbole': "översättarens 'överdrift' eller förbättring av källtexten i måltexten, för att förläna den dess 'tillbörliga' fullkomlighet, en fullkomlighet som… egentligen inte är författarens utan översättarens".)

Poängen är att man, liksom i den hysteriska översättningen, helt missar originalets materialitet, eftersom man negligerar musikstyckets ytegenskaper till förmån för någon eller några av dess transcendentala egenskaper, dess 'melodi', dess 'budskap', 'tema', etc. Här behövs kanske en pervers intervention. Den perversa översättaren vrider till skruvarna här genom att göra en överreduktiv översättning – något betonas på bekostnad av något annat, i så hög grad att någon dimension av originalets materialitet överlever (precis som en dimension av Homeros Iliaden förvisso överlever i David Melnicks "översättning"). Samtidigt framträder översättningens partiskhet, dess partikularitet. Partiskheten innebär ett medgivande att det inte är hela sanningen som förmedlas i översättningen.

Mina invändningar mot pervers översättning är inte etiska, utan estetiska. För att parafrasera Oscar Wildes ord om artisten, gäller det också för översättaren att hon eller han inte får ha några etiska sympatier (etiska sympatier är "oförlåtliga stilmanér").  Det stora problemet med pervers översättning är, som jag ser det, inte primärt den frihet som vinns på bekostnad av originalet, utan tvärtom den extrema trohet eller fixering som är en sorts kvarleva från den hysteriska översättningen. Problem uppstår när originalet blir en sorts fetish, där ett visst moment, t.ex. ljudskiktet, fetisheras av den perversa översättaren, och uppfattas som skilt från innehållet, eller när den perversa översättaren följer en metod som uppställts på förhand (jfr. bpNichols metoder ovan).  Den perversa översättaren prioriterar en dimension av originaltextens materialitet på bekostnad av alla andra, eller använder en metod istället för en mångbottnad praktik. En dikts poetiska dimension kan inte förankras uteslutande i en aspekt (t.ex. prosodi, syntax, ord) utan handlar mer övergripande om hela diktens språk, och poesins språk. Materialiteten är därför strängt taget inte lokaliserad i originalet, vilket skulle betyda att det är oöversättligt, utan i språket. Originalets essens är dess språk, och poesins språk, vilket det förhåller sig till på ett eller annat sätt. Och poesins språk (språk i pluralis, både nationella, regionala, och estetiska) är i ständig rörelse. En del av denna rörelse utgörs av översättningen.

En normativ pervers översättningsteori kan kritiseras för att den ser denna rörelse som arbiträr: den utgår från att originalet inte har någon essens. Den har m.a.o. svårt att se att något kan ha en essens om det är rörligt och mångfacetterat – bpNichols "Translating Translating Apollinaire" kan man däremot se som en sorts skisser som försöker utröna originalets essens: var går gränsen mellan originalet och översättningen? Det finns alltså trots allt en viktig skillnad här mellan teori och praktik. Medan teorin är statisk och auktoritativ är praktiken mer nyanserad och performativ. Den ställer inte anspråk på hur den ska förstås, däremot ställer den implicita frågor: vad är översättning? vad är språk? vad är poesi? Till och med raden "Over all kulminieren you is remainder" kan ses som en karikatyr av Goethes original. Kritiken mot det perversa i denna artikel ska därför förstås som riktad primärt mot en pervers teori och dess implicita etik, inte mot de praktiska exemplen, som egentligen inte har någon entydig etik. (På sätt och vis har jag projicerat en pervers etik på Melnick och bpNichol – att se deras "översättningar" som exempel på en pervers översättningsstrategi är förstås i sig reduktivt. Men jag vill inte göra anspråk på att ha sista ordet om dem, om nu det är någon ursäkt.)

Översättningspraktikerna är m.a.o. alltid primära. Det finns inga metoder, inga system, teorier som kan entydiggöra dem, fixera dem. Men istället för att naivt tralla "Life is life" vill jag avsluta lite mer kryptiskt med en lite mer pervers version av samma fras, översatt och framförd av den slovenska gruppen Laibach: "Leben heißt leben".