Martin HögströmUppfinningens översättnings uppfinning

Att med permanenta spår registrera Thomas A Edisons patent nr 200,521 och att få det att reproduceras ur dessa spår och spelas upp läsligt igen vid ett framtida tillfälle.

Vägnätet leder labyrintiskt in mot varje korsning, avfart, påfart. Trafikflödet imploderar i ett antal livsfarliga mötesplatser i hög hastighet. Och detta är bokstavligt, bilderna förintas. Man kan inte läsa och köra bil på samma gång. Förarens ögon söker genom vindrutan efter något att fästa rattens rörelser vid. En tydlig idé som kan binda samman informationsled. Överföringen brister dock. Linjerna streckas men några punkter tycks inte framträda. Föraren skäller på kartläsaren. Vi sitter i baksätet, på åhörarplats och lyssnar, knyter oss till farkosten på ett främmande språk. Vi hör traktens idiom meddela sig om trafik. Kartläsaren är hemma i trakten och saknar distans till såväl orden som uttalas som till kartan och till platsen. En reva öppnas mot föraren vars modersmål är ett annat, men vars hemspråk är detsamma som kartläsarens. Kartan breder ut sig, förgrenas grafiskt i motsatt riktning, alltid ut från avbilden, ut mot havet, djupen och rymden. Ut ur sin egen funktion, precis som New Jersey Turnpike.

Patentverket intresserar sig inte primärt för uppfinningens lösning av problem utan huruvida den uppfinning som patentet gör anspråk på redan täckts av tidigare patent. Det är anspråkets nyhetsvärde som är av intresse. Hur patentens genre skrivs ut.

New Jerseys kaos tillhör en tid då synapsers glapp leder till materialens omedelbara våld: kortslutningar i eldsvådor, metallkroppars kollisioner, byggnader som rasar … En epok som inkapslas i och omsluts av farkostens fiktionaliserande hölje samt i trafikanters sinnen och tankar.
          Det gnisslar i kamaxlar och rasslar i skarvar och betong. Förgångna händelser genomfars av den oerhörda fasan över att för alltid ha förpassats till det förflutna. Minnen omgärdas av samma skräck. Utan separationen i tid skulle dock all mekanisk funktion förintas i epokernas korseld. Klockan upprättar en brandvägg, en ”gata” mellan tempus. Som nu korsas. Det är platsen för hacket i skivans spår.

Ett missförstånd trafikanter emellan och det smäller. Kartläsaren berättar en historia som utspelar sig någon annanstans, någon annan gång. Bilens kupé abstraheras. Berättelsens organiska vävnad snärjer föraren, lägger sig som ett nät mellan väg och karta. Koncentrationen går förlorad. Trafiken stannar upp. Föraren tvekar en halv sekund och ränner rakt emot refugen vid avfartens förgrening. En upphöjd död punkt i det binäras vägval.
          Men vi rör oss i en annan mening, som binder samman New Jerseys mekaniska pump med farkostens utväxling på raksträckor. Här finns ingen tystnad mellan hjul som rullar. Vi ser på varandra utan att höra. Bokstavligheten är total och i avsaknad av smärtstillande bisatser. Endast översättningen gör den möjlig att återupprepa och placera i språkets loop.
          Bilen styrs till att börja med ut från stadens vertikal mot platsen där den köptes. Tillbaka till farkostens ursprungsplats. Nej, tillbaka till platsen för köpet av bilen, ägarförhållandets förvandlingsscen. Ett registreringsbevis hämtas upp, fäster bilen juridiskt vid kartläsaren vars status nu förändras och vars uttal öppnas. En ny ägare träder fram i diset.

Motorvägens regelrätta vansinne utanför. Vi vevar ned fönstren.

Vår text rör sig inte framåt av sig själv, den är oorganisk och den saknar motor. Dess centrum utgörs av Thomas A Edisons patent på fonografen och andra uppfinningar. Nej, dess centrum utgörs av översättningen av ett av dessa patent. Nej, dess centrum utgörs av ett ännu ej skrivet patent av Thomas A Edison. Och arbetet utförs genom översättning. Vi åker fram och tillbaka genom Metuchen i hopp om att få syn på en skylt, en anvisning i landskapet som korrelerar med kartan och minnet och historien. Platsen upprepas. Samma bostadshus, gräsmattor, parkeringar, bilar på rad. Men ingen skylt. Vi tvingas bryta cirkeln och motvilligt åka vidare, täcka ny mark. Linjer dras utåt under bilen. Streckade linjer förutses, just framför motorhuven och bortåt. Vi hamnar åter och åter fel. Inte på grund av att vi är vilse och inte vet var vi befinner oss. Det är en handikappad trakt. Oförmögen att meddela sig enligt sina rörelser. Afasi. För varje kilometer bilen rör sig framåt kommer vi ett stycke längre bort från våra planers original och ett stycke närmare textens slut; och för varje minut som passerar har vi tillbringat ytterligare en minut i den preliminära översättningen av Edisons landskap.
          Vi stannar. Föraren sliter kartan till sig. Försöker tyda den. Vänder på den. Uttalar de kombinationer av linjer som bildar fonem. Talar kartans streck. Vänder sig om.

”Edison är nästan stum och bland skrivmaskinstillverkarna dominerar de blinda. Medierna, som inget annat är än psykofysiska experiment, börjar med fysiologiska handikapp.”[1]

Översättningsarbetet kan aldrig söka kopiera en essens. Det tecknar en kontur, lika exakt som då bokstaven A översätts från ett språk till bokstaven B i ett annat. Varje schattering i denna bokstav, som är sin egen kontur, måste vara riktigt markerad. I enlighet med verktygens spår. Det slutgiltiga resultatet är en fråga om vilket typsnitt som väljs inför reproduktionen … En språklig rörelse sammanfaller med sitt genetiska imperativ. Vi följer en lag som upphävs då vi reflekterar över episoden i detta landskap. Vi ska komma till detta. Vi ska översätta texten till texten innan den går förlorad i sin egen funktion, innan den översatts till sin viljas lik.

New Jersey har gått i konkurs. Offentliga medel hålls inne. Museer, skolor, sjukhus, hemsidor stängs ned. Underhåll av vägar upphör. Den offentliga ekonomin är satt på undantag efter att en budgetpresentation missat sin deadline. Staten står för närvarande utan styre och tiotusentals offentligt anställda är hemma från sina jobb på obestämd tid.[2]
          Vi befinner oss i en miljö som sedan länge anpassats efter bilen, som låtit biltrafikens koreografi stöpa landskapet och landskapets produktion av information. Det är dock omöjligt att hitta rätt väg då man färdas mellan platser i en miljö som helt utgörs av väg (man finner inte vägen för vägen). Miljön betonar sig själv alltför tydligt, tömmer sig i sitt eget ansikte. Det är ett område som är till för något annat, vars gester visar vägen bort härifrån i ett oartikulerat och ungefärligt men uttryckligen avvisande teckenspråk: ett område som menar något annat än vad det betyder. De enskilda platserna binds samman i ett intrikat vägnät som är omöjligt att hitta i utan att läsa kartan noggrant, bokstavligt. Låst i tiden kan dock kartan aldrig representera landskapets progressiva entropi; kartan åldras indirekt genom landskapets förskingring. Och det går inte att hitta rätt väg utan att läsa på skyltar – men skyltarna går inte att läsa eller ens upptäcka innan man anlänt till den korsning, avfart eller påfart som skulle leda färden i rätt riktning. Det går inte att åka rätt väg, eller vad man antar vara rätt väg, utan att riskera livet och själva resans fortsättning – såvida man inte redan vet vägen, varpå skyltarnas funktion upphör. Skyltarna reducerade till tecknen för sin egen existens. De saknar insida. De saknar förutseende, de befinner sig på platsen för den händelse de omtalar. Med bil och karta och inom trafikreglernas ram är det omöjligt att ta sig fram i denna miljö som stannat i bilens vilja. Men utan bil skulle det vara ännu svårare. Landskapet skäms. Och det är ett vackert ansikte som träder fram i skam.

Vi har varit här förut, platserna är bekanta. Jag löper i minnet mellan och över motorvägar, landsvägar, järnvägar och motortrafikleder med min vän arkitekten som navigerar med hjälp av stadsplanerarens logik: där är tillverkningsindustri, där låg stationen, där måste arbetarbostäder ha byggts och där borta, dit ska vi … Vi springer och upptäcker att mörkret faller från fel håll – att väster öppnas bakom våra ryggar, och vänder om, kommer fram utan att någonsin ha hittat vägen dit.

Vid patentansökan representerar uppfinnaren sig själv vid ett särskilt datum med en idé om en speciell sorts apparat eller process vars användning han eller hon själv förutser – och som utgör en avsevärd förbättring och därmed en uppfinning. Den nya förbättringen ska vara möjlig att karaktärisera genom specifika anspråk. Den ansökande må sakna tro på sin uppfinning eller vara utan förutseende men om patentet beviljas transformeras uppfinnarens hävdade tro på sin eller sina idéer till en sorts offentlig kunskap.
          Vi rör oss i sidled längs Edisons uppfinningar. Utmed reproduktioner som placerar oss vid uppfinnarens sida, inte längre i hans fotspår. Vi befinner oss i ett bredvid; med Edison just utanför synfältet som tecknas, fylls av hans scenanvisnings diktamen:

Härmed tillkännages att jag, Thomas A. Edison från Menlo Park i Middlesex County i delstaten New Jersey, har uppfunnit en förbättring av Fonograf eller Talmaskiner, där följande är en specifikation:
     Syftet med denna uppfinning är att med permanenta spår registrera den mänskliga rösten och andra ljud och att få sådana ljud att reproduceras ur dessa spår och spelas upp hörligt igen vid ett framtida tillfälle.
     Uppfinningen består i ett arrangemang av en platta, ett membran eller annan flexibel kropp kapabel att sättas i rörelse av den mänskliga rösten eller andra ljud, i samverkan med ett material kapabelt att registrera sådana vibrationers rörelser genom att prägla eller märka eller förändra ett dylikt material på ett sådant sätt att sådana registreringsmärken är tillräckliga för att sätta en andra vibrerande platta eller kropp i rörelse genom dem för att på så sätt reproducera den första vibrerande kroppens rörelser.

De skåror som ljudet indirekt präglar i folien och som talmaskinen följer då ljudet åter spelas upp liknar de ärr det amerikanska språket präglat i världen. Dess diktamen. Och spåren liknar de trafikregler vi följer på färden mot laboratoriet i West Orange, New Jersey; de skåror som etsats i trafikanterna för att hålla metallfarkosterna på plats. Landskapet passerar förbi i tystnad så länge ärren inte slits upp. Jag följer skårorna. Men liknelserna upphör då vi tecknar vår avskrift. Den leder inte framåt utan parallellt. Edison skrivs fram igen, i översättningen, i trafikens glapp.

Uppfinningen består vidare i de olika kombinationer av mekanismer som ska verkställa min uppfinning.

Fonografen samlas, liksom glödlampan, i en på samma gång ideal och reproducerad kropp. Idoler, man kan hålla i dem, ta på dem, och de väger inte mer än att de kan bäras. Deras verk just utanför sina ansikten.

Signerat av mig denna 15:de dag i december 1877.

Thomas A Edison fångar ljudet. Han gör något annars förlorat möjligt att upprepa. Han producerar en obestämdhet. Det flyktiga ljudet gjuts och stelnar i en upprepningens form för att lösgöra någonting annat. En fysisk apparat formuleras som distribuerar öppningar mot historien. Och Edison sätter sig själv i händelsernas centrum.

Vi står i det lilla museet på Christie Street i Menlo Park. Ingen vet hur vi hamnat här efter att ha givit upp sökandet och börjat leta efter någon annan plats. Huset är än mindre på utsidan, beläget i skuggan av ett monument, ett torn till Edisons ära som omgärdas av ett stängsel då stora cementbitar börjat lossna och falla ned på marken. Tornet, som är en hyllning till glödlampan, lär från början även ha tillägnats det inspelade ljudet och utrustats med högtalare som kunde höras kilometervis. De har dock eliminerats sedan decennier, på grund av sin ”noise pollution”. Några meter från museet, på andra sidan gatan, ligger en bit järnväg. Meningslös ens som antydan eller ledtråd. Inget här, förutom det rasande tornet, skvallrar om vilken plats det är vi befinner oss på. I den lilla boden, museet som fått ersätta Thomas A Edisons första laboratorium, rör vi oss försiktigt mellan fonografers trattar och fotografier av det sedan länge rivna laboratoriet och dess anställda. I ett rum vänt mot en avlägsen tid som längtat, lutat sig framåt: hit. En paus. En nål som förs mot ett spår. Vi lyssnar på museiföreståndaren som om vartannat demonstrerar hur apparaterna fungerar och hänvisar till museets egentlige föreståndare: om den egentlige museiföreståndaren hade varit på plats hade vi lärt oss så mycket mer. Vi instrueras, och vi informeras om att vi inte har tillträde till museets fulla potential. Vi står i porten och kikar, halkar i dess första skåror … och tycker oss se eller höra någonting, en förnimmelse av Edisons verksamhet. En ton som framkallar känslan av en arbetsplats, Edisons ”invention factory”. En ton som misstas för tystnad eftersom den ännu inte nålats fast i spår. Den molande tystnad som tvingat fram uppfinningen av talmaskiner. Vi befinner oss plötsligt i den atmosfär som under fem år frambringar 400 patent: uppfinningar och förbättringar av telegrafer, telefoner, skrivmaskiner och fonografen. En kontur träder fram i bristen på information och i närvaron av andra människors alltför påträngande avlägsenhet (och museiföreståndarens frånvarande kunskaps närvaro). Vi vill upplösas, medieras ännu ett varv, i ännu en kropp.

Fonografens prototyp, som tillverkas av en av Edisons medarbetare, fungerar till allas förvåning redan första gången den provas. Det ska dock ta tid innan den genererar några större inkomster. Fonografen är än så länge en lösning som inte löser något problem. Då Edison själv reser runt och demonstrerar apparaten misstänks han ofta för att vara en buktalare, att ljuden som hörs kommer från uppfinnarens egen kropp, direkt.
          Patentet är inte Edisons uppfinning – men utan patentet är Edisons uppfinning varken en uppfinning, eller Edisons.
          1874 års patentlag formaliserar ansökan: 1, Uppfinningen. 2, Uppfinningens syfte eller mål. 3, Teknisk beskrivning av uppfinningens verkan. 4, Specifikation av de exakta anspråk som görs. 5, Uppfinnarens och vittnenas underskrifter. En teckning kan bifogas.
          Uppfinningen utgörs inte av en fysisk enhet. Den är en symbolisk representation – en text som representerar en idé. Patent söks på koncept och idéer, och inte på produkter. Den eventuella produkten förekoms av patentansökan som skrivs innan uppfinningen existerar som produkt, för att kunna marknadsföra den, omtala den i goda ordalag utan risk för att konkurrenter ska göra anspråk på den. Relationen mellan de idéer som finns representerade i patentansökan och det objekt som möjligen kommer att framställas är oklar.
          En stor del av patentansökan ägnas åt detaljerade hänvisningar till bifogade teckningar som representerar uppfinningen nedbruten i en graf. Ett kodsystem av utväxlingar mellan karta och skrift. Någonstans i detta utbyte växer uppfinningens framtid fram. En kommande verkan just där text ligger som tätast mot bild. Ansökan utan dessa hänvisningar och dubbla abstraktioner räknas inte som patent, och avslås.
          Edison patenterar särskildheter, detaljer som må vara oviktiga för själva uppfinningen men som är tillräckligt nya i fältet där han verkar för att han ge honom monopol på dem; monopol som smittar av sig på hela hans uppfinning. Thomas A Edison söker patent på kommande uppfinningar och han söker patent på uppfinningar av utvecklingar till möjliga framtida uppfinningar. Edison vidareutvecklar patentens genre. Att uppfinna blir att uppfinna ett sätt att uppfinna, att söka patent att söka patent på möjliga framtida patent.
          Vi lyssnar på fonografen som spelar upp en avlägsen röst. Gäll och dov på samma gång. En rymd öppnas i våra sinnen. Vi lyssnar på fonografen och det är på fonografen vi lyssnar. Vi kommer att glömma vad det var vi lyssnade på här, men vi ska minnas att det var genom fonografen ljuden strömmade, det var fonografen vi hörde.

”Drop by anytime. We’ll leave the light on!”[3]

Roselle, New Jersey. Det första samhället att lysas upp med elektriska ledningar dragna i luften. Vi åker längs huvudgatan. Här finns en kyrka och i den kyrkan en kandelaber med elektriska lampor, en electrolier. Vi försöker komma in i den första kyrkan i världen att lysas upp med elektricitet men den är stängd och vi försöker i laterala förskjutningar få tag på grannen som sägs ha nyckel till kyrkan, men grannen är inte hemma. Folk i området ställer sig frågande; pressar samhället mot oss i oklara uttryck. Vi frågar polisen som hänvisar till Edisons minneskapsel belägen utanför ett skrotupplag. Vi ser oss omkring. Kan tidsredigeringen fästas här, brottet utföras nu? Det stelnar. Föraren letar i området efter över hundra år gammal bortkastad laboratorieutrustning.

Patentreformationen 1836, och bildandet av Patent Office in the Department of Commerce: novelty, invention, and utility, initierar en period av exponentiell ökning av patent och uppfinningar som går hand i hand med de stora industriernas ökade beroende av teknologi och marknad. Thomas A Edisons första patent från 1869 har nr 90,646. Hans sista, postuma, från 1933, nr 1,908,830.  
          En uppfinning är den uppfinning patentet hävdar att den är. Patentet skriver in uppfinningen i världen. En översättning däremot, har ett ansvar inför någonting i världen befintligt. Orden i Thomas A Edisons patent 200,521 från 1877 frammanar fonografen och dess framtid. Översättningen från 2006 utsäger samma magiska ord på ett annat språk – utan att frammana någon framtida fonograf alls.
          Patentets utsaga formuleras på nytt då det överförs från ett språk till ett annat. Texten uppfinns igen varpå en helt ny text träder fram. De båda texterna skiljer sig av naturliga skäl åt – de bokstavskombinationer som förmedlar innehållet arrangeras i två totalt skilda mönster. På detaljnivå är det väldigt lite som förenar de båda texterna, även om själva meningen kan anses ha transporterats mellan språk. Den allra största skillnaden utgörs dock av texternas respektive omgivning, deras förutsättningar. Fonografen är till exempel redan uppfunnen då den nya texten, som påstår sig uppfinna fonografen, skriver in sig i världen. Patentet från 1877 utgör en så kallad talakt, det gör vad det säger. Det gör inte översättningen. Patentskriften riktas framåt mot de kommande händelser som den möjliggör genom att säga dem medan översättningen vänder sig bakåt mot ett förgånget datum. Patentet tillhör framtiden medan dess översättning tillhör historien. Vad är det för mening som överförs?
          Vi står inför två parallella utsagor som är beroende av sina föregångare, vilka på ett eller annat sätt måste överbryggas.
          Då patentet från 1877 översätts 2006 transformeras patentets utsaga till översättning – inte längre en uppfinning av en uppfinning (översättningen vore dock inte en översättning utan uppfinningen av uppfinningen, patentet, då vore det ett patent). Patentöversättningen ligger isolerad mellan funktioner. Då en översättning av en roman eller av poesi fortfarande är en roman respektive poesi, en litterär produkt i egen rätt, är översättningen av patentet däremot endast en översättning. Poesi kan dessutom vara poesi även om den inte är originell. Patentet däremot måste hävda sin originalitet, det är det som är patentet. Utan originalitetsanspråk inget patent. Uppfinningens förhållande till sina föregångare är starkt: patentet utsäger, och är själva utsägandet av, skillnaden från dem. Patentet hävdar en nyhet – och är denna nyhet.
          Översättningen av Thomas A Edisons patent 200,521 tömmer utsagans status. Det som hävdas där i texten gäller inte. Inte bokstavligt. Den framtid som texten tillhör tillhör historien. Översättningen är nu, innan den helt lämnat sin förlaga, bara form.
          Informationsöverföringen innebär en radikal förskjutning. Översättningen förhåller sig till patentet som fotografiet till sitt objekt: den utgör en avbildning som i sig är ett nytt objekt, en annan kategori. Patentdokumentet, liksom varje kopia på det, representerar ett patent tack vare 1877 års band mellan uppfinningen och Patent Office in the Department of Commerce: novelty, invention, and utility. Översättningen som gjorts är en bild av detta. Bilden säger något om patentet och om uppfinningen som patentdokumentet inte avslöjar. Översättningen ”kursiverar” relationen mellan uppfinningen och patentet.
          Översättningens förskjutning av dokumentets utsaga kräver att patentets röst anpassas enligt det översatta dokumentets status för att översättningen ska vara en översättning och inte en avbildning. Uppfinnaren av den nya utsagans tomhet ges tillträde till sin uppfinning i enlighet med patentets form, varpå situationen åter förändras …
          Den framtida fonografen fästs i skrift. Denna skrifts konturer tecknas på ett annat språk än det ursprungliga. Jag översätter Thomas A Edisons patent och uppfinner fonografen på svenska. Patentskriften översätts enligt sitt förhållande till den uppfinning som den uppfinner. Uppfinnaren förskjuts. Ett kontrakt skrivs med en förgången juridisk instans. En öppning mot historien uppfinns. Ett hål i New Jerseys labyrint. Översättningen översätts:

Härmed tillkännages att jag, Martin Högström från Stockholm i Stockholms län i Sverige, har uppfunnit en förbättring av översättningen av patentet till Fonograf eller Talmaskiner, där följande är en specifikation:
     Syftet med denna uppfinning är att med permanenta spår registrera Thomas A Edisons patent nr 200,521 och att få det att reproduceras ur dessa spår och spelas upp läsligt igen vid ett framtida tillfälle.

Edison uppfinner inte fonografen vid ett enskilt tillfälle. Den uppfinns igen och återigen. Den första patentansökan, redan från början en förbättring ”an Improvement in Phonographs or Speaking Machines”, skickas in till patentverket på julafton år 1877. Det sista patentet på fonografen beviljas den 30 april 1929. Under mer än femtio år uppfinner Edison fonografen (phonograph / phonograph recorder / phonograph recorder and reproducer / phonograph for dolls or other toys / phonograph doll / phonographic recording apparatus / phonographic recording and reproducing machine / phonograph reproducer / phonographic apparatus / phonograph or talking-machine) över sjuttio gånger. Inte inräknat den stora mängd kringutrustning som utvecklas i direkt anslutning (phonogram blank / apparatus for duplicating phonograph-records / process of duplicating phonograph-records / phonographic recording-stylys osv).

Uppfinningen består i ett arrangemang av en genomsläpplig text eller textkropp kapabel att sättas i rörelse genom läsning, i samband med ett material kapabelt att registrera sådana vibrationers rörelser genom att prägla eller märka eller förändra ett dylikt material på ett sådant sätt att sådana registreringsmärken är tillräckliga för att sätta en andra vibrerande text eller textkropp i rörelse genom dem för att på så sätt reproducera den första vibrerande textkroppens rörelser.

Roselle. Den elektriska kandelabern kortsluts och kyrkan brinner ned. Precis som patentverket en gång brann ned, över hundra år tidigare. Och vi lyckas inte komma in i den förintade kyrkan till den förintade kandelabern. Och vi lyckas inte komma in i kyrkan som restes som ersättning, vi kommer inte åt denna kopia eftersom den är låst och grannen inte är hemma. Och vi kommer inte åt kopian av kandelabern som fick den ursprungliga kyrkan att brinna ned eftersom den befinner sig i den kopierade kyrkan. Vi kommer inte åt dessa reproduktioner, vi tar aldrig del av dem. Vi är hänvisade till föreställningen om originalen. Och måste nu vidare i vårt översättningsarbete för att tvinga fram Edisons uppfinning så som den fungerar: reproduktionen av prototypen som tillverkats efter patentet som haft till syfte att fästa uppfinningen vid Thomas A Edison för att därifrån distribuera uppfinningens verkan genom reproduktion en masse i tid och rum. Så länge vi är hänvisade till idén om originalen arbetar vi i myters smog. Med kopiorna, översättningarna och sidledsförskjutningarna förvandlas originalen till kunskap. Som sprids.

Uppfinningen består vidare i de olika kombinationer av mekanismer som ska verkställa min uppfinning.

Det är på Edisons tid den enskilde uppfinnarens utsaga som binder uppfinningen vid lagen. På 2000-talet skrivs patentansökan i tredje person men Edison skriver, liksom sina samtida, patent i första person. Då författaren skiljer sig från gruppen och översätter Edisons patent nr 200,521 är det denne förste person, och inte dagens tredje, jag uppsöker. 

Signerat av mig denna 12:de dag i november 2006.

Mot den längsgående trafiken meddelar vi oss, i ofarligt långsam hastighet. Bland människor på väg hem från stranden. Splittringen mellan föraren och kartläsaren är total, kommunikationen har slipats ned mellan bristfälliga skyltar, dåligt underhåll av vägar samt kartans anomalier. Vi binds i baksätet genom framsätets rivsår. Själva färden är likt en bokstav utan egen betydelse. I väntan på en ordning. Thomas A Edisons liv är avslutat. Men någonting ska simultanöversättas, glömmas och nedtecknas enligt de fakta som samlas och bildas.
          Laboratoriet i West Orange är stängt. Vi står utanför avspärrningar. Bilen parkerad. Framför oss: en kopia på ”the Black Maria”, världens första filmstudio. En svart kloss med siluett som en stridsvagn, fast utan kanon. Bilder på boxare som filmats för över hundra år sedan pryder ett plakat. Någons minnen fyller, projiceras i rymden mellan stängslet och laboratoriet: Edison som sover på golvet mellan arbetspass. Rigorösa studier av elektricitetens påverkan på döda material och levande kroppar; elektricitet genom koppar, zink och silver; elektrifieringar av hundar och kalvar. Avrättningar av djur inför tjänstemän och jurister samt demonstrationer av generatorer och dynamos inför representanter för industri och politik. Möten, experiment, undersökningar av materialens isolerande och ledande egenskaper. Materialarkiv med valfett, guld, gummi, nöt, elfenben, ull, från världens alla hörn …
          Korridorers träpaneler. Jag irrar tillsammans med min vän arkitekten från sal till sal, upp och ned i uppfinningarnas hus, fram och åter alltför hastigt … Första gången förstår man ingenting, hindras man av erfarenhetens eget sken. Andra gången är det stängt för ombyggnad.

Uppfinningsarbetet är avstannat. Själva översättningen har lämnat laboratoriet och skrivit in sig i genren, dess rörlighet begränsats, öppnats i sina ändar. Vi bryr oss inte om att åka till Glenmont, uppe vid krönet i Llewellyn Park. Ingen är hemma. Edison själv befinner sig konstant i arbete.


Översättningen av patent 200,521 med tillhörande illustrationer finns publicerad i OEI #28–29–30 2006. Där finns även ”Metod för registrering och återgivning av fenomen som urskiljs genom hörseln”, en anteckning som den franske poeten och uppfinnaren Charles Cros delger den franska vetenskapsakademien redan 1877 och som föregriper Edisons fonograf. Översatt av Jonas (J) Magnusson.

Uppgifterna om Edisons patent är hämtade ur The Languages of Edison’s Light av Charles Bazerman, The MIT Press 1999, samt på www.rutgers.edu (Rutgers The State University of New Jersey).

Noter:

1. ”Ett stort Lalul_” av Friedrich Kittler, OEI #28–29–30 2006. Översatt av Tommy Andersson. [Tilbake]

2. Den första veckan i juli 2006 hamnade New Jerseys finanser i ett dödläge. AP rapporterar i inledningsskedet: ”Trenton, N.J., July 1. Gov. Jon S. Corzine (D) shut down the state government Saturday after a deadline to adopt a new balanced budget expired, bringing road construction projects to a halt and furloughing tens of thousands of state employees indefinitely.”, Washington Post, söndag 2 juli, 2006; sid A07. [Tilbake]

3. ”F[irst] P[resbyterian] C[hurch] Roselle was the first church in the world to be lit by electricity. From that orignal electrolier to today’s internet, FPC Roselle seeks new ways of sharing the Light! […] Drop by anytime. We’ll leave the light on!”, www.rosellechurch.org [Tilbake]

Tack till Lennart Sundin, jurist vid Patent- och registreringsverket, Patentavdelningen.