nypoesi 2/06

[01] [02] [03] [04] [05] [06] [07] [08] [09] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16] [17] [18] [19] [20] [21] [22] [23] [24] [25] [26] [27] [28] [29] [30] [31] [32] [33] [34] [35] [36] [37] [38]

ANTOINE HUMMEL / L. L. DE MARS (ill.) Allt kvittar lika

[Frankrike fasar.]

(Landet har inte längre något officiellt språk.) Sedan minst tre år tillbaka framskrider det i ett allomfattande och permanent orgiastiskt kaos, en språklig blackout där språk och dialekter kopulerar lättsinnigt (och bringar små dialektbarn till världen (som föds bland kålplantorna) och små språktungor (under stenarna, mellan två missförstånd).

Kundsammanslutningar, förtroendekontrakt, chefer i koppel, folkmassor i jubel, återförsäljare förkrossade av att kundpriset går i taket: Frankrike fasar och det märks. Därav alla bilder, medan språket försiktigt smyger därifrån (mindre försiktiga är de vedertagna uttryck, slogans och politisk rotvälska som föds ur den här sortens amputationer).