Va?
Alltså. Att det svenska språkmolnet talar fram oss, kanske som dividuell politisering, snarare än att vi som talar svenska, så som ett skithålstalande modersmål, fattaru, behärskar det svenska språket.
Om vi nu alls talar, eller talas. Det är ju inte alls säkert.
Varför inte? Talar inte vi nu?
Nej, det gör vi inte. Inte här.
Vad är det då vi gör?
Det är ett skrivande och ett läsande som sväljer, och inte bara via halsmediet, svalgpassagen, sugverktyget. Ett sväljande, d.v.s. en transvektorisering som översätts till en annan upprepningsbar verbform, som gör ett tomrum, en avrealisering.
Suger det?
Ja. Fett.
Liksom fett?
Ja, jag tror det. Men jag vet inte om jag vill påstå det, kategoriskt.
Varför vet du inte det?
Jag vet inte. Jag behöver inte veta. Jag behöver bara göra, alltså prova, försöka.
Du behöver inte heller göra. Det är ingen instans som tvingar dig, och ingen instans som ser fram emot eller väntar på resultaten av dessa försök.
Nej, det är sant. Mitt jobb är numer att överleva.
Vaddå?
Va?
Va?
Ja?
Ja, överleva vad?
Jag vet inte.
Du vet inte?
Dagen, natten. Överlevandet.
Överlevandet?
Ja, jag upprepar det ordet. Det är det ordet jag har använt. Det är det ljudet jag har använt. Det rytmiska lätet. Fast tyst, stumt.
Vad är det då som du tänker dig måste överleva?
Jag vet inte. Det är någonting icke-teleologiskt. Det kan mycket väl vara en biologisk betingning; jag är inte främmande för den tanken, även om det inte går att veta.
Är det inte så att du använder ordet överlevnad istället för det mer korrekta ordet konstituerande?
Så kan det naturligtvis vara.
Vad kan det då bero på?
Det skulle kunna vara ett försök att producera subjektivitet.
Vad är en sådan subjektivitet värd?
Någonting mellan ytterst lite och nästan ingenting. Men subjektivitet, liksom mening, är ofrånkomlig och produceras, eller uppstår, alltid. En ren maskinskrift, till exempel, kan inte finnas.
Varför inte?
Hur skulle det kunna gå till? Maskiner är ju aldrig rena eller neutrala eller inte hemsökta.
Hemsökta av vad?
Av den diskursivitet som de uppkommit i, av den diskursivitet som de producerar. Dessa är alltid också sociala. Inte enbart, men alltid redan och alltid också.
Krigiska?
Om man så vill.
Omfördelande?
Ja, och dialektiska och ackumulerande.
De här orden, vad är det med dem?
Vaddå?
Varför använder du dem?
Vilka?
De här teoretiska begreppen, abstraktionerna.
Jag vet inte vilka ord man annars skulle använda.
Är det för att försöka förstå?
Jag förmodar det. Genom att upprepa dem så tycker man att en relativt välkänd mönsterbildning uppstår.
Varför försöker du förstå?
För att inte gå under innan min död.
Vad menar du?
Primo Levi, till exempel, skriver att de som förstod de politiska och historiska skälen till varför de befann sig i lägren, de gick inte under av obegriplighet eller metafysiska spiraler innan de dödades. De omvandlades inte heller till s.k. muselmaner, till homo sacer, alltså en knappt flämtande kroppslighet som krälade omkring i leran.
Vi befinner oss inte i ett koncentrations- eller förintelseläger.
Nej, men vi är konstituerade av en nanoiserad biopolitik.
Och för att överleva detta mobiliseras en biogrammatik?
Kanske.
Kanske?
Ja, vi vet ju inte exakt vad ordet biogrammatik betecknar. Inte här. Vi har ingen direkt eller omedelbar eller icke-medierad tillgång till oss själva eller till de kroppar vi alltid har med oss.
Så de här orden vi pratar om, du tänker dig att du återanvänder dem för en sorts överlevnad, i en biogrammatisk mobilisering?
Ja, så tänker jag nog. Det sker i det svenska språket.
Det låter löjligt.
Ja. Homo saps är ofta ett bögigt, som ju hörs på namnet, och löjeväckande kreatur.
Bögar är väl lika mycket värda som alla vi andra?
Eller hur? Jättemycket värda. Lika mycket som utvecklings-störda, muslimer, Paradise Hotel-Natacha och cp:n.
Är du nöjd med denna dramatiserade överlevnadsstrategi?
Vad menar du?
Är du nöjd med hur du tänker kring och förstår ditt eget liv?
Det är inte mitt.
Nej, men du gör det, din subjektivitet reproducerar det.
Det äcklar mig. Tematiken är traditionell och orden livlösa. Jag vet inte hur jag ska göra. Men jag tänker inte gå under. Ingen ska få glädja sig åt min för tidiga död. De ska inte få mitt livlösa lik.
Det är ingen som önskar dig död. Du får alltid leva vidare.
Varför erfar jag då ständigt ett hot? Varför dessa sadistiska hämndfantasier? Jag vill ju faktiskt täppa till och kväva dessa munnar och svalg mot deras vilja, sticka ut de domesticerande ögonen med nyvässade föremål.
Det låter som ett mytologiskt våld. Lika gammalt som skriften och läsandet, lika gammalt som teorierna om dem, och lika oupplösligt.
Menar du att jag har fel?
Vaddå?
Att min kroppsarbetarkroppslighet inte utgör ett anonymt objekt för en fiktionens vithetliggörande, ett eliminerande? Att negationsbegäret av negationen inte skulle kunna göra ett tredje, ännu okänt?
Kanske är det så att du, i den orörlighet som skriftförsöken och läsarterna kräver, misstar det svenska språket för något annat?
Vad annat?
Ett rytmiskt ljud som man klarar av att härma, så som man tror att man hörde det senast.
Eller?
Tingen. Den sociala maskinen. Den narcissistiska konkurrensen.
Eller?
Hopp. Fruktan. Mening. Tomrum.
Eller?
Hastighet. Hyperkapitalism. Biopolitik.
Nej.
Va?
Jag blandar inte samman.
Nähä?
Nä-ä. Det sker ett adderande. I vilken riktning som helst.
Och ett raderande?
Ja. Som liksom typ adderas dårå.
Till vad?
Till ett dött, som då måste förflytta sig.
Varför inte en akt av kärlek, som rör sig till en partiellt ny omsorg om?
Det kan vara så. Och att döda, göra dött, kan då ske av barm- härtighet.
Varför skulle död vara av omsorg?
För att det ordet då upphör att plåga användningen med sin irrelevans, sin stigmatisering, sitt improduktiva tomrums- liggörande. Att, likt en potlatchgåva, låta det leva vidare i det egna döda, är en inte särskilt sofistikerad form av sadism, som bara en ohotad och självsäker regim har råd att utöva.
Det vill väl ändå överleva och leva vidare, i sin icke-teleologiskhet, som vilket språk som helst, som vilket biologiskt maskineri som helst, som insekter, reptiler, kräldjur?
Förmodligen, och det gör det nog, perifert men immanent, i sin nya form.
Som en sorts hemsökelse?
Jag upprepar nu frasen: En obestämbarhet.
Obestämbarhet?
Varför inte? Det som också är utmärkande för estetiken och kanske särskilt för poesin.
I såna fall är det också någonting tidsligt, inte sant?
Jo. Det verkar i sin tillblivelse, i symbolisk rörelse. Kanske blir det aldrig riktigt till. Då det har blivit, då träder diskurserna in och benämner och bestämmer.
Hur lång tid pratar vi om?
Det är omöjligt att avgöra. Det är också beroende av vilket ord, vilken trop, vilken talakt eller metafor eller såkallad bokstavlighet vi talar om. Och vilken kontext, vilket fält.
Är det alltid politiskt?
Ja.
Varför då?
Vad är inte diskursivt?
Troligtvis en hel del.
Ja, men det förblir i såna fall oåtkomligt. Vi är alltid också åtskilda från det som omger oss, liksom från oss själva. Så fort subjektivitet kommer i kontakt med någonting, så uppstår diskursivitet. Och vi har ju redan sagt att vi inte kan bli av med vår subjektivitet.
Om alla skulle vara överens, då skulle alltså det politiska, enligt det här byfilosoferandet, upphöra?
Hur skulle det gå till?
Tja, titta på Sverige, Norge. Vackra landskap med estetiskt betingade och priviligierade kreatoider som alla gillar deckare, sport, design, friluftsliv och "demokrati".
Det är sant att Landskap är viktiga, för politiken, för litteraturen; och de kommer att bli än mer centrala. Men även Norge och Sverige producerar avföring, till exempel, och kring den uppstår subjektivitet. Förresten så är det inte min intention att låtsas filosofera. Jag försöker åstadkomma litteratur på svenska.
Varför inte filosofi?
Jag kan inte. Dessutom tråkar den ut mig med sin fältspecifika tro på metaspråk.
Du använder den ändå?
Självklart. Den ingår i litteraturen. Precis som alla andra former av svenskt språk.
Varför då litteratur?
Vaddå?
Varför försöker du åstadkomma litteratur på svenska?
Det är det enda språk som det kan vara meningsfullt för mig att upprepa. Modrandemålet. Fadrandelagen.
Du sa nyss att det var för att överleva.
Jasså?
Ja-a.
Det stämmer nog inte.
Inte?
Nä-ä.
Nähä? Varför inte?
Vet inte.
Vet inte?
Jag behöver inte veta.
Varför inte?
Det att att att inte då som veta
att i / och / med / det överflödande / som feta
peta
leta
gneta
streta
av -
BLINT STAMMANDE OCH STUMT INTE SEENDE BABB-LANDE RABBLANDE OCH KNULLDOCKEDUMT
. . . jag minns, mycket tydligt, dessa paralyserade kroppar som befann sig i ett permanent tillstånd av språklöshet; de kunde inte säga nej och inte uttrycka ord eller satser. Emellanåt lät dem; en sorts stönanden eller ljudet av sväljande, läten som man då försökte tolka, i regel som ja eller nej. De här kropparna var föremål för omfattande omsorg och under hela deras levnad riktades olika typer av språk mot dem – frågor, imperativ, bekännelser, emotionella låneord, dialog – utan att dessa satser någon gång omvandlades till returnerat tal, motfrågor eller skrift. Dessa kroppar ackumulerade alltså språk från födelse till död; så uttryckte vi det i fikarummet.
Vi vet inte vad alla dessa stumt svalda ord och satser gjorde i och med de där kropparna. Det gick inte att erfara någon signifikant förändring av deras tillstånd, förutom att de åldrades och blev än svagare. De som ändå, dagligen, talade till de här tysta kropparna utan att få ett enda svar, uppfattade inte sina korta och uppbrutna monologer som meningslösa, som man kanske skulle kunna tro; det var uppenbarligen inte möjligt att inte tala, att inte upprepa, att inte skriva (rapporter, dagboksanteckningar, diagnoser, budgetar). De paralyserade kropparna kunde inte göra det, i alla fall inte så att någon annan kunde känna igen det. I fikarummet diskuterade vi den här skillnaden, som vi var så beroende av, det som man skulle vilja beskriva som en absolut skillnad; kanske som den mot djur-, insekts- eller växtriket. Men, jag minns att vi, utan att det någon gång behövde uttalas, ändå erfor en självklar likhet och identifikation med de stumma och paralyserade kroppar som vi var satta att hålla vid liv; och så försökte vi agera, dagligen, i varje moment.
Hur?
Som om det inte var utan mening. Som om dessa kroppar var del av den egna kroppen.
Alltså också en språklig operation, eller i enlighet med en?
Ja. Om och om igen. Utan att veta vad det blir av dem.
Eller om det alls blir något?
Jo.
Ingenting?
Ja, någonting. Verbformer.
Verbformer?
Ja.