nypoesi 2/06
IDA BÖRJEL Kommentar til Skåneradio

Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again.
Samuel Beckett

Tillblivelse: försöka sitta ner och skriva dikt. Vilja ha lite musik i bakgrunden, råka ratta in en annan kanal än den tänkta, hur mycket man nu egentligen tänkte efter, musiken upphör, någon börjar tala, det skär in i huvudet, tänka vad fan, genast stänga av, försöka fortsätta men inte kunna, rösten dröjer kvar...

Skåneradio är en dikt som inspirerats och infekterats av närradiosändningar dit lyssnare ringer för att göra avtryck i etern. Detta har utgjort plattformen för mitt oroliga undersökande och materialinsamlande. Jag skrev ner det jag hörde i form av text för att försöka få syn på vad som sades. Den tekniska begränsningen (samtalen och språkfragmenten spelades inte in utan transkriberades i realtid) förutsatte alert hörselförmåga och tangentbordsbehärskning, vari jag stundom brister i färdighet och varför texten brister i återgivning. Det exakta återgivandet kunde inte bli diktens syfte och istället hamnade fokus på kollisionen mellan ljud och text och mellan utsägare och nedtecknare. Efter en tid började jag höra röster (munhåla oviss) utan att radion var på.

Apropå Skåneradio kan man tala om språkmöte inte bara mellan min egen och den välbekant främmandes röst, den andres dialekt och sociolekt, utan även mellan språk som ljud respektive text. Jag ser det mindre som en form av översättning genom möte, och mer som en förskjutning genom krock, en förskjutning av språk

från tal (bred skånska) talspråksskavanker till text (rikssvenska (i alla fall
närliggande))
från personlig yttring (åsikt, lägesrapport, omvärldskommentar, existensmarkör) till en litterär kontext som språkligt råmaterial.

Och jag funderar nu på om man i detta kan tala om att försöka närma sig Deleuzes stammande:
”En stil innebär att man lyckas stamma på sitt eget språk. Det är svårt därför att stammandet måste uppstå ur en nödvändighet. Inte bara vara någon som stammar i talet utan även i själva språkbruket. Vara som en främling i sitt eget språk.”
Stammandet: kan det vara ett sätt att hakas fast i det som bara skulle passera? Stammandet som uttryck inte bara för en oförmåga, en tvekan eller svårighet utan även som ett sätt att ompröva språket?

Den misslyckandets poetik jag tillskriver projektet blir här följden av en störning och effekten av att inte kunna vifta undan det som stör. I slutändan handlar det även om att inte heller dikten klarar vad hjärnan gick bet på: att avfärda, och att döma ut.
Nog så om diktens tillblivelse. På ett semantiskt - pragmatiskt plan handlar dikten mycket om pensionärer, ensamhet och tillstånd av mental förtidspensionering.