nypoesi 3/06
 

Vi faller tillbaka på varandra och på de fraser med vilka vi aldrig behöver uttrycka kärleken bokstavligt. Hennes kropp påminde om Kalifornien, hennes röst om sammet. Leksaker i högar som bröt samman. Ibland får jag för mig att det är minnet av andra, tidigare, fåglar jag hör. Duvan jag kallade vingduvan, månen jag längtade till. Jag måste ha varit ett vackert barn. Ovissheten och glömskan, vi gjorde dem till konstformer. Vi blev helt oskiljaktiga lögnare. Nu skiner solen villkorslöst. Det är det året då hon var född. De här dagarna var inte dagarna. Det svarta blir varmt i solen medan det vita smälter och väcker bestörtning, sympati, oro. Ingenting blir någonsin av.