nypoesi 3/06
 

Det som liknar byggnader är enskilda individer och incidenter. Jag ser ut genom den stora ingången. Mer tragiskt är mindre tunt. På Geijersgatan byggde två män, varav den ena mindre välbekant än den andra, med lyckliga ansikten, bruna armar och fasta händer en mur och lade grunden för det som senare skulle kännas som den slutliga upplösningen mellan mitt liv och det jag kallar byggnader. Grönskan går inte att späda och låtsas. Också balkonger kan vara enskilda människors trädgårdar eller förlängningar av inre rum. Jag valde solrosor för storleken liksom namnet har betydelse. För var dag blir det allmänna missnöjet tydligare, men inte vem det tillhör. Du blinkar dig in i sömnen och ryckningarna jag inte vet något om. Antalet ökande hem och längtan efter dem, antalet dagar i samma kvarter. Familjen har lämnat byggnaden, men ett syskon dröjer kvar på tröskeln.