nypoesi 3/06
 

Huset byggdes på nittonhundratjugotalet, vilket förklarar stenbalkongerna och får mig att tänka på krig och helt andra mord än det grannen berättat om en enslings paranoia som också blev hans fall. Hon ser in i alla lägenheter och vet att jag inte är här förgäves. Det är glest och varmt mellan träden och de plötsliga skyfallen som får oss att säga att himlen öppnar sig. Kanske som ett gemensamt löfte. Efter ett par drinkar kommer häpnadsväckande många liksom oskyldigt att säga det de innerst inne tänker om grannar, vänner och flyktingar och det kommer att vara förväntat. Jag förväntar mig en enda ros och evigt liv. Jag längtar inte efter något när du rör mig. Jag ville älska henne som ett barn. Jag känner andras i trapphuset starkt luktande mat, hundar och parfymer. Inte heller jag orkar minnas exakt vem som sade att det är som om vi straffas för något varje dag eller blundar för något annat, till exempel det förflutna och framtiden.