nypoesi 3/06
 

Nu står det kvar, rosamålat, som ett minne av det som kanske var hennes glansdagar och min mest intensiva period av längtan. Ändlös gick jag ut i regnet och knackade på dörrar. Som på hemväg från kriget, eller inte hemma. Hus belyses inifrån av lyckliga familjer, det blåaktiga skenet, ständigt rörligt och samlande. Utsikten mot gatan var bedrövlig och jag mindes redan mycket vackrare broar, vatten och andra ljus, vilka fått mig att alltid längta till städer i mörker och föreställa mig det strålande. Jag ber dig om någonting men jag vet inte om vad, ömsom ett löfte ett hot. Kanske har jag en sällsynt förmåga att få andra människor att se genom mig. Skuld förbinder människor liksom skam och gemensamma gränser. Betrakta till exempel kolonilottsområden i utkanten av staden.