nypoesi 3/06
BENGT EMIL JOHNSON Nygammal dikt

När jag blev inbjuden till 25-årsjubileet av Göteborgs Poesifestival fick jag tanken att blicka litet bakåt och ställde samman ett antal strofer och hela dikter från fem decennier. Förhoppningen är att de skall bilda en ny sorts helhet. Den inledande strofen är från 1960, ett par av de avslutande från 2006 (ur ett pågående arbete).

Bengt Emil Johnson




Vem är det som går och går och aldrig kommer till ytan?
Vem är det som mumlar djupast ner i min tystnad?
När jag lutar mig ut genom fönstren kan jag se
hur han försvinner åt alla håll
genom springorna i skogen.
(Han är liten och skrämd.)
Han flaxar upp och virvlar bort i ett skrän av förvirring
under grenarna. Han simmar
plötsligt förbi med et frid-
fullt
leende i luften
                       och det spinner
av värme. Högt
över husen och under alla månader kan man höra
hur han skottar sig fram genom
den underjordiska yrsnön.
(Han är väldig i sin lysande styrka.)
-    - -

Det går undan. Det är inte mer med det.
Allt tilltänkt som ligger i högar och multnar
kan gärna ligga där och multna. År efter år
svindlar sig igenom sina utmarker. Oavbruten
tillblivelse i förbifarten, det är långt till hit och dit
och det går undan. Fångst
och förkastelse förblandas,
ligger oss i faten där vi finner att vi ligger
kvar. Det tar sin tid
men det går undan
och det vi minns är kort och stött och blött.
Vi har ett pulsslag på oss. Det är nog.

                                                                        


Mumlarna som går,
kommer och går, till   dem vill jag lyssna
som till ovedersägliga,
som strandstenar
och vatten, som bortflyttade
snäppor, som ovedersägliga
slambankar. Lövfällningens
ideliga, nätta
handpåläggningar. Doft av mörknande
och murknad. Jag har kommit
hit: nu, nyss. Mumlarna
därinne; de kommer och går,
vallande min vilja. Jag tätnar
och glesnar i en sorts puls,
jag genomfärdas ifrån alla håll
där jag står och andas. Nära nu,
bara hit. Nu, nyss. Jag ger de mumlande
den röst jag har. Här
har jag aldrig varit, den som stod
här nyss känner jag inte. Nu,
nyss, flyttade ni in.

Förstå, försök:
jag talar om det Stora Minne
som liknar en form av glömska. Eller: att höra
under fullkomlig tystnad,
 hur allt talar.

Jag berättade litet omständligt om hur det tog emot.
Du märkte troligen att jag höll på med att försöka ta tillbaks.
Det var om några moment som tänjdes, men aldrig brast.
Det var något där, i själva motsägelsen, som skulle hävdas.
En dålig förklaring, men vi var just då rätt nöjda med vår otillräcklighet.
Vi hade talat om skärpta toner och möjligheten att förvränga varandras syn
                                                                                                          på varandra.
Om det avskyvärda avståndet mellan förut och här.
Det var känslan av att inte komma någon vart,
och likafullt oavbrutet avtappas, absorberas någonstans.
Vi tänkte på att det förgångna aldrig mer är möjligheter
Och på hur man blir ertappad av sig själv mitt i det rimliga,
accepterande att det inte alltid bävar och svindlar.
Vi förhärdas, och mycket av det vi känner är förhårdnader.
Tillrättalagda bekännelser. Vi avger en liten värme.
Det är inte mer med det än något annat befintligt.
Det som växer fram gör det på sina vissa, häpna vägar.
Och slutligen: att betrakta en skyddad plats på distans är också en vistelse.



Efter samtalet: Något borde ha kunnat tilläggas.
Vi stod kvar i ett regn som egentligen hade upphört
men vars fall var påtagligt.
Något hade passerat och vår närvaro hade blivit tvivelaktig.
Det kändes litet snöpligt.

Upprepade gånger hade vi passerat varandra.
Det hade kanske inte hjälpt.
Varandras skuggor hade vi betraktat när vi kastade dem
över varandra. Sedan tycktes det fortsätta.
Det var oss som vanligt i hälarna. Ett fall för sig.

Vi hade ömsesidiga, oskiljaktliga och oförenliga drömmar
om något framtida. Det vek sig
och här står vi nu kvar i detta dubbla regn
som pågår och har upphört.

Du blir på sätt och vis allt tydligare.
Men något borde ha kunnat tilläggas,
för skams skull och för att vi
kunde ha blivit lättade.

Det är redan för länge sedan i sin påtaglighet.
Vi är fullskrivna av ytligheter.
Låt oss förgås. Besökare
kan uppnå oss tidvis, men de
får inte regnet att upphöra.

Låt oss nu ett ögonblick ägna oss åt det himmelska.
Låt oss sedan försiktigt fortsätta med det jordiska, det feta, för att inte säga luftiga.
Låt oss för en stund ägna oss åt det tunga, rentav rödaktiga, framför allt åt det gripbara.
Låt oss, tillåt oss, att behålla det för tillfället gripbara i det så kallade greppet, mitt i själva greppet.
Låt oss följa ledstängerna, låt oss dra ur stängerna i ledet.
Låt det vara öppet, och tillåt det samtidigt, det vill säga medan det pågår, vara stängt.

Vi vet att det finns vatten i stenen.
Men stenen klapprar, det rasar utför branterna i brottet.
Allt ger sig iväg åt alla håll, på samma gång.
En samtidighet som man inte blivit tillfrågad om.
Sörj inte mer över detta nu, låt oss nynna något vemodigt vackert om sommar:

Betänk skogen bakom skogen.
Ljuset bakom skuggan,
en svärta som springer rätt igenom ljuset.
Soluppgången bortom soluppgången,
allt som strömmar ner genom ljusschakten.
Vinden som går genom vinden,
bakom vinden, bortom…
Man vill då, och borde kanske, återgå till sina föregående liv?
Vi är BEFOLKADE:
Dom drömmer ju om oss, fast vi inte vet det.
Dom kommer att sitta vid vår sida när vi dör, fast varken vi eller dom vet det.
Vad är det som framträder här, vid aningsgränsen?

Vem är det som går och går och aldrig lyckas försvinna?
Hänförda är vi för det mesta.
Men naturligtvis är det alltid just framme vi är.
Särskilt när vi ser och ser detsamma, någotsånär.

Fast det riktigt kalla kommer, stryker
tillsvidare förbi och då uppmobiliserar vi
en liten värme, för enkelhetens skull.
Vägar tycks öppna sig, mitt i misstrogenheten. Midsommar,
bakvänt ljus, kanske rättvänt.
Pollen ryker, det är helt enkelt
mycket fruktsamt.
Vi sänker nu, eller låtsas, eller mer än så,
sänka tankarnas garn i något slags djup.

Vinden blåser ömsom, sällan ömt,
men stundom.
Livet är, som alla vet, en labyrint,
och det enda som är säkert är
att man en enda gång står
vid utgången.
Där kanske
en oerhört stark sol
lyser. Skiljestället.


Var finns länken? Kopplets
länk, som håller samman,
                håller fast och
                          isär? Överallt,
 överallt finns länken. Överallt,
 och den är en.