nypoesi 3/06
KARL LARSSON varför jag väljer att distribuera mina texter som poesi (1)

i ett
teckenrike
på en vägsträcka mot
sten fred
läge

det finns inom denna dikt
en väg till bamiyan
det vill säga den dal i centrala afghanistan
där de två gigantiska buddhastatyerna
unescos världsarv nummer 208
en gång stod

precis som denna dikt simulerar
formen av en politisk vessel -
a hollow container (to be filled with...)
är också bilden av bamiyandalens gigantiska buddhor
eller bilden av de två tomma nischerna där statyerna brukade stå
0 o
ett sken, en föreställning som för att kunna verka
med tyngd och autenticitet
måste tilldelas plats
i en helt annan vessel

bägare, kärl och
krigstillstånd
konservatoryrke
kropp sten
flagga för freds-
bevarande

märken är det jobb jobb
den form det tar
det man har att säga säga

därför att allting är förenklingar
därför att det finns ett
utrotningstecken
inskrivet i varje kritisk praktik
kommer aktivism och protest
alltid att bedömas utifrån den formproblematik
den aktualiserar
med öronmärkta pengar från riksdagen
reste en svensk delegation till bamiyan
för att restaurera de båda buddhastatyernas ansikten
mullah omar som vid denna tid
var ledare för de talibanska ockupanterna
tog svenskarna till fånga och bad dem
låta pengarna gå till den behövande befolkningen
vem vet vad han egentligen sa, men
kontentan var att västvärlden brydde sig mer om
en vittrande död avbild
än ett hungrande och törstande folk
när den buddhistiska pilgrimen xuangzang
år 630 e kr. besökte platsen
“with more than ten monasteries and more than a thousand monks”
såg han förutom en enorm liggande buddhastaty
(som arkeologerna idag inte kan hitta)
de sittande buddhorna i dalen
målade blodröda och fullkomligt strålande
av reflekterat ljus från solnedgången i öknen
han såg de livlösa stenansiktena
så levande,
“decorated with gold and fine jewels”
under ockupationen
var all avbildning förbjuden
fundamentalistiskt att lossa läsa
texten men inte få lov att
se på bilderna

representationens flagga
är oerhört röd
och kastar sig kastar sig
i vinden
pengarna till maten
munnen som öppnas orden föds
“i det här landet släpar vi blodiga kalvar efter våra hästar”
en överstruken kroppsform bredvid citatet

det är möjligt att generalisera med bilder
eftermiddag, skrivande stund, stockholm
att skriva betyder här att skriva väl

det vill säga att skriva så att den som läser
kan läsa med behållning
att att

visa att att
allt är tecken
titta på
upplösningens transparenta motstånd
avslutandets påbörjan
som ännu inte kan gestaltas
hur ska den en gång ockuperade delen
någonsin bli fri
en sprängd kropp
lämnar inte efter sig en ny plats
en topografisk hänvisning
till det som ingen längre kan se
ett försök att illustrera:

unesco äter, dikten flödar
mit t i landet, genom bamiyan
går floden amu darya
det enda sättet att inte fastna på bild
är att ständigt vara i rörelse
titta på
amu darya
det är inte vackert
men dess flöde leder ut ut
landskapet är sargat av bevattningsfåror
kryss med pennor
streck och meningsproduktion
man skriver för att orden hugger bort stycken
från andra stränder
kroppen försvinner
och rinner över till andra sidan

detta är amu darya dikten:

(                       )
(           o          )
(   0                 )
(      o     0        )
(                    )
  (             0 o   )
  (                      )
(      o               )
(med våldets förlorade metaforer skimrande långt nere på dess botten)