nypoesi 3/06
LEIF HOLMSTRAND Den eviga solens sällskap

Alla är de unga, kanske tretton, fjorton.
Yngst är jag.
Alla skall de slåss med vassa huggare.
Än är ingen skada skedd.


Jag var deras kumpan, en medsammansvuren
delaktig i samma fördömelse.
Nu är jag deras fiende,
för jag vill av oklara skäl inte ligga med dem.


...


En plats delvis under marken öppnar sig
under en kronisk himmel.


Jag gömmer mig regelbundet
i ett bås där nere: nummer fem.
Där har jag mitt hem, bland pudervippor och gammal dekor.


...


En av dem hittar mig, höjer huggaren,
en riven, blank aluminiumremsa
som speglar mig sanningsenligt, och när han sänker den
speglar den även honom.


En äldre man som alltid dompterat oss säger
att jag borde nog dö, men –


...


Jag lägger mig ner, sover den förföljdes sömn
och drömmer om verkningslösa offer,
könshåret fullt av saffran.


Nu påklädd öppnar jag dörren till
ett annat bås
och befinner mig bland tatuerade nakna män
med stiletter. Scenen är mycket stark.


Jag hinner nästan fram till ett märkligt, nattsvart fönster.