nypoesi 3/06
NICLAS NILSSON Fågel som

I hissen fick jag en plötslig aning om hur plågsamt det är att säga så få ord. Ibland hör man någon drömma, som om drömmen vore ett skåp där ett för evigt inlåst föremål vilar. Ibland tänker jag med en kniv, idag med en spade, sakta genom procedurer. En vinge öppnade sig som ett rosenblad. Kalla det onda aningar.

Hon hade ätit bra och varit glad tills.

Det är livets mening. Tanken på den långa korridoren utanför, där ismaskinen slutade göra is. Den skadan finns, den syns, något hindrar uttrycket. Ilska och fnitter blandas, dess versioner mångfaldigas. Hon är slagen av sanningen. Faktum som föreslår och alstrar, fertila faktum. Ja, men hur ska hon genomleva det.

Bilder fortsätter komma tills hon nästan ser.

Hon andades tungt medan hon gjorde det. Hon blev rörd av ett pronomen. En byggnad som föreföll hoppas. Och när hon gjorde det var det inte upplevat. Hon var noggrann med fönster för där finns ingen tid. Ruin över huvud. Inbjuder på sin höjd till blundande.

Till Rosmarie Waldrop