nypoesi 3/06
NICLAS NILSSON Jag som Luke, help me take this mask off. Let me look on you with my own eyes.

1

Jag lärde mig att somna i slutet av åttiotalet. Om mr Right närvarade. Vinkla huvudet åt sidan i snygga utökningar! Och jag är nöjd med det. Jag är evig, som vatten, det persiska ordet. Ab. Dagen var kall och tråkig, tills det fanns demokrati på pappret. Jag lärde mig att känna människor. Mitt hjärta grät när jag såg att all diskretion upphört att fungera.  Jag kommer in i ett rum och där sitter någon. Äta kex låter. Men de svåra frågorna var borta. Jag föddes en söndag, med segerhuva och brevet i hand. Stolarna var trötta, jag fick inte svika dem. Det svaga sken jag lyckades urskilja. Allt var bortfört. Jag tog brevet och läste: »Jag tog brevet och läste« etc. (t.ex. »›Jag‹ tog ›brevet‹ och ›läste‹«). Med ens såg jag rött. En underlig tomhet kom över mig. I denna stund var den bara min egen. Jag kunde inte bli kvitt den. Återigen kunde jag nästan se. Jag kunde nästan se en depression i konturen. Jag genomgick en typisk fantasi. Mitt förflutna fick jag en känsla av. Min revolutionära ensamhet var det minsta problemet. Jag minns att orden uttalades. Hjärtat gråter – för alltid. Grymma väntans timmar med bekanta i natten under fingerat namn. Nöjet på min sida av en avslutad säng. Jag kommer in i ett rum och där sitter någon och dricker kaffe. Jag äger tidningar, men jag gillar dem inte. Jag har lärt mig att vinka till lampan. Hur mitt huvud gick som i drömmen, min dröms levande verklighet. Mitt eländiga utseende som de inte kunde förklara. Hälsa alla att jag mår jävligt bra. Jag har lärt mig att vinka till lampan för att inte bli enformig.


2

Påbörjad skuld. Han sprang i luften. Sakta i backarna. Ansikte som en gasad lunga. Han stod i den öppna dörren som en käpp i en snödriva. Tårar föll ner i hans skägg, i mjölken. Var kan jag sätta mig och dölja min skam. Varför gör jag allting så minutiöst. Jag undrar inte länge. Världen är fullständig. Jag har inga klara papper. Jag känner ett lugn i nycklarna.


3

Jag går hela vägen till behållare. Möjligheter ska inte morra mot lugna pengar. Ett fönster utåt. Det är trots allt deras förtjänst.

Till Bernadette Mayer