På den halvtimmeslånga promenaden från Trinity College till mitt hotell, vid slutet av den första hela dagen av Cambridge Conference of Contemporary Poetry, märker jag att jag lider – som jag ofta gör nu för tiden när jag besöker mitt alma mater – av vad som kanske skulle kunna kallas Norma Desmond-ångest. Beror det på mig, eller hade filmerna blivit mindre?
När jag som ung småstadskille studerade i Cambridge för mer än ett decennium sedan, var det en plats full av löften och puls som fick den att framstå som en expansiv stad, sjudande av idéer, som bar och vårdade (som en hederssak) varje möjlighet. När jag nu kommer tillbaka förvånas jag över den småstadsaktiga känslan, de smala huvudgatorna, att allting finns inom gångavstånd. Det är som om hela platsen efter min examen blivit ersatt av en intill minsta detalj naturtrogen kopia, fast en tredjedel mindre.
Den här helgen undrar jag om samma sak har hänt med CCCP (som konferensen alltid kallats; den startade 1991, och det var som om Sovjetunionens upplösning samma år ledde till att Cambridges hårdnackade grupp vänsterpoeter genast fick vårdnaden om förkortningen.) På pappret är konferensen faktiskt större än någonsin: 27 poeter stod på programmet den här gången, och ytterligare fyra blev inviterade ad hoc under helgen. Och ändå verkade det som om sammankomsten hade krympt i omfång och verkan.
I det här hänseendet gör jag åtminstone inga orättvisa jämförelser med suddiga minnen från studenttiden. Mitt första besök på CCCP var inte förrän år 2000. (Studenterna vet inte ens om att den finns, främst för att konferensen alltid hålls efter terminsslutet, detta förmodligen för att universitetets faciliteter ska vara tillgängliga.) Jag var kanske något av en oskuld, men långt ifrån en darrig vekling. Ändå har jag från mina första år som besökare minnen från utomordentliga uppläsningar av bland andra Kathleen Frazer, Randolph Healy och Tadeusz Pioro, samt performances av Brian Catling och Jeremy Hardingham. De lämnade outplånliga intryck, trots att jag varit på dussintals uppläsningar på olika platser, både förr och senare.
Ett andra resultat av så anmärkningsvärda presentationer som jag nämnde, är att de stjäl uppmärksamheten från en grundläggande fråga: vad är ett arrangemang som CCCP till för? Helays underdrivna men överväldigande läsning ur Arbor Vitae, eller den genljudande verkan som Catlings Man in the moon-performance gav, är sjävklara och tillräckliga skäl. Men de räcker inte. I en radda på trettio uppläsningar finns det alltid goda, onda och fula exempel, och det är i mötet med de sistnämnda som den relevanta frågan raskt gör sig påmind: Varför sitter jag här och lyssnar på detta, undrar man. I vad, om något alls, görs jag delaktig i kraft av att finnas i den här publiken?
Sådana frågor börjar ofrånkomligen att bulta, lite som Poes skvallrande hjärta, ifall inte programmet i sig självt formulerar ett påstående eller till och med en undersökning till sina besökare, och så är nu fallet med CCCP. Konferensen har fått ut mycket av sin internationella inriktning på senare tid och visst känns tidigare års deltagaruppställning lantlig i jämförelse. Men dessa allra tidigaste versionerna torde ha gjort mycket för att etablera en förståelse för de flöden och tendenser som då var viktiga i Cambridge, och för de samtal som då pågick mellan de poeter och artister som blev associerade med dessa tendenser. Medan det år 2006 uttalat internationellt inriktade programmet egentligen inte gör något för att signalera en ”utblick” eller ge ett perspektiv, utöver den behjärtansvärda gesten att sätta poeter på flyget. Var finns de förmenta sambanden och beröringspunkterna som föreslås i en avdelning bestående av Niels Lyngsø, Krisztina Tóth och Lissa Wolsak? CCCP:s webbsida beskriver konferensen som ”en kartritning över modern poesi”: finns där månne någon som vet hur linjerna på den kartan ska dras?
Det är möjligt att det nu fästs en större uppmärksamhet på hur CCCP har kuraterats på sista tiden, eftersom ansvaret som i flera år legat på en styrgrupp bestående av framstående kritiker både inifrån och utifrån universitetet, nu programläggs av en enda person, poeten Kevin Nolan. Man kan gott säga att Nolan har varit en omtvistad karaktär sedan hans framträdande delaktighet i CCCP startade, och i de fall hans förkärlek för subversivt spel och hans stridslystna temperament har sina stora beundrare, så är de mycket mindre benägna att göra sig hörda än Nolan själv. Men Nolans divergerande närvaro och taktik har haft vad man skulle kunna kalla en oväntat hälsosam effekt. Där CCCP för inte allt för länge sedan konsekvent ansågs ha en atmosfär förgiftad av misstro och motvilja mellan de olika falangerna (som först organiserats regionalt, sedan av förmodad anknytning och slutligen efter humör; i många år minituöst beskrivet i alltmer excentriska essäer av Nolans compadre Andrew Duncan), har Nolans värdskap haft den effekten att, uppenbarligen utan diskriminering, alienera representanterna i samtliga av dessa smågrupperingar. Nu verkar det som om relationerna oftare etableras på grund av personerna själva, än deras gemensamma tillhörighet: ingen står för något större än sig själv. Programplaneringen kan därför verka oberäknerlig och ibland rentav förvirrande, men har nu fått en sorts koherens, trots att – eller kanske tack vare – inga ståndpunkter kan utläsas från kurateringen. (Därigenom har konferensen också blivit betydligt tillgängligare.)
Den närvarande kritikern har därför inget mer att tillägga än olika variationer på “jag gillar henne men jag gillade inte honom”. Trots en och annan förvirrande sammansättning och några flagranta egouppvisningar, fanns där tack och lov mycket att tycka om. Bland de brittiska poeterna hade de två som imponerade mest på mig (den alltid otacksamma) uppgiften att inleda varsin dag.
Martin Corless-Smiths (här beskriven som amerikansk poet, trots att han är född i Storbritannien och fortfarande mer klassisk engelsman än någon annan i rummet) gjorde en lågmäld och ganska kortfattad uppläsning, starkt fokuserad utan att kännas påstridig, med utdrag främst från Swallows , nyligen publicerad av Fence Books. Jag har hört Corless-Smith läsa sina arbeten förut, kort efter publiceringen av förra boken Nota, och den kontinuitet som finns mellan samlingarna känns stark och avsiktlig; men själva uppläsningarna kunde inte ha varit mer olika till karaktären. Den förra läsningen tog fram den försynta humorn i hans arbeten, som finner sin rörlighet och angenäma spänning i hans intelligenta och provokativa lek med intertextuella glidningar och upplösning av författarpositionen. Vid den senaste uppläsningen däremot, verkade det på mig som om han för första gången gav ljud åt en djup sårighet i verket, en ångest över kärleken till litteraturen och möjligheten till överförandet av de värderingar som seriösa läsare kan finna i texten som ligger framför dem. Lekfullheten i Nota, dess trofasta respons till de skrivna texternas instabilitet och de motstridande historierna om deras osannolika uthållighet, har fördunklats till en mer bekymrad och tilltrasslad konfrontation med tidigare litteratur och halvt dolda (halvt-“utskiljda”) liv, och frågan om vad vi ”tar” från böcker, om hur vi (kan eller inte kan och ska eller inte ska) ta oss igenom och förbi dem, till ett mer direkt möte med den värld som vägrar att stå bakom dem. Poesin känns mörkare, till och med plågad och på visar varsamt och återhållet ett slags gäckande skräck. Jag var redan en hängiven beundrare av Corless-Smiths arbeten, och han fortsätter att uppfylla mina förväntningar. Swallows är en exceptionellt fin bok och här blev den modigt och uppriktigt öppnad för oss.
En annan tyst och försynt poet, Andrew Breweton, den förste att öppna söndagsmorgonen, presenterade sig torr tsom ”nummer sjutton”. (Efter en ganska varierad lördag var en del av oss möjligtvis mer benägna att se framåt än räkna baklänges!) Han läste en sekvens ur Raag Leaves for Paresh Chakraborty, som långsamt växt fram ganska så länge nu – första gången jag läste ett utdrag var i The Gig var för mer än tre år sedan – och som slutligen kommer att ges ut av Wild Honey Press. Alla borde uppmana Brewerton att snarast färdigställa boken, och samtidigt önska honom all tid i världen. Det här är ett oerhört intressant och fint utarbetat material, och bevisligen fortfarande helt levande. Och återigen, en tidigare uppläsning av författaren (i London) var helt annorlunda: återhållsam den gången, nästan lite frånvarande, och det enda som riktigt verkliggjorde det hela som en uppläsning inför publik var, när det skrivna blev så ömtåligt att det känsliga i hela situationen plötsligt blev riskabelt och utlämnande. Här fanns dock en helt och hållet annan kvalitet: Brewertons röst – han struntade i den mikrofon som de flesta poeter nyttjat under helgen (och som var ganska överflödig i den lilla lektionssalen) – som var knappt högre än hans knarrande skor; men den rörliga spänsten och musikaliska precisionen i dessa vackert avvägda och fint formade dikter var fullständigt fängslande. Det var en superbt bedömd och nyanserad presentation, stundtals upplyst av hans uppenbara njutning över att i mötet med åhörarna se att dikterna fortfarande nådde fram, att de fortfarande var mjuka i hans händer.
Det blev fler fina uppvisningar från den brittiska kontingenten: jag var speciellt glad att, för första gången efter att länge ha beundrat hans arbete, få höra Peter Riley (som tidigare gett en exemplarisk introduktion av Brewerton inför hans uppläsning, ett välkommet avbrott från den rådande ansträngt skojfriska stilen)som helt omkullkastade mina förväntningar på honom. Riley stövlade på och läste kraftfullare och snabbare än jag föreställt mig, och infogade en räcka ljuvligt undergrävande anmärkningar i sin presentation av fragment från den ofullständiga tredje deleni ett nytt arbete, The Glacial Stairway: ”Den där biten får jag nog ta och stryka”; ”Dessvärre kommer det fina i den strofenfrån D. H. Lawrene.” Det här var också första gången jag lyssnade på den superba Tim Atkins, som läste från sina översättningar av Horatius (av vilka vissa finns i nummer tre i hans webtidning Onedit): kraftfulla, fräcka, intellektuellt rörliga dikter att ställa bredvid Peter Mansons Before and after Mallarmé och Michael Kindellans fantastiska Charles Baudelaire.
Av de utländska poeterna var kanske Helena Eriksson den mest direkt anslående. (Jag var väl förberedd inför detta genom Caroline Bergvall som borde veta; hennes senaste extraordinära samling Fig är en av de viktigaste böckerna som hittills kommit från det överväldigande hårt arbetande Salt Publishing i Cambridge). De komplexa repetitiva mönstren i Erikssons ytor blev starkt balanserade av hennes framförande: tvekande, uppsökande, med ständiga upphöranden. Det dominanta tonfallet, säkrad av texten och underbart intensifierad av läsningen, blir erotiskt; jag var speciellt intresserad av hennes användning av det som tycktes vara tomma rader, eller ett sätt att ljuda vitt mellanrum, genom att dra efter andan som inför tal, och sedan inte tala, därefter dra efter andan igen. Det är en kontrollerande poesi och kan verka tilldela åhöraren en passiv roll, men jag överlämnade mig gladeligen till detta och blev nästan vaggad av, så vitt jag kunde bedöma, fina översättningar av Nolan och Duncan. (Nolans täta kommunikation med den bländande Astrid Lampe senare på dagen var också värd att notera, men på det stora hela beklagar jag att de besökande författarna hade att förlita sig på de översättare och engelska uppläsare som CCCP tillhandahöll; särskilt den olyckliga slovenska poeten Primo? Èuènik, vars spänt allvarliga och uppfinningsrika dikter blev förskräckligt felmatchade ihop med teaterapan Andrew Johnson. Èuènik råkade vid ett tillfälle oavsiktligt släppa lös ett gräsligt utbrott av mikrofonrundgång: jag kunde inte varit mer enig.)
Den absolut största besvikelsen var – och det är här, tror jag, som känslan av förminskning eller åderlåtning visade sig tydligast – att CCCP inte längre verkar bry sig om de platser där poesi möter performance eller digital konst. Detta är anmärkningsvärt eftersom det gäller ett arrangemang som har varit värd åt bland andra Catling, cris cheek och Fiona Templeton, att inte kunna stoltsera med en performace som är mer utvecklad eller åstadkommer mer än Laurie Duggans hängivna iklädande av mörka solglasögon för att framföra en olidlig historik över modernismen i rap-version. (Den pinsamma avslutningen på en annars sympatiskt underhållande omgång.)
Konferensen brukade förr också tydligt hylla de historiska och estetiska banden mellan modernistisk poesi och fri improviserad musik: Derek Bailey, Evan Parker, Lol Coxhill har alla uppträtt här. I år blev kontrabasisten Martin Brunsden inkallad för att förse omkring tio poeter med improviserat ackompanjemang. Låt mig genast säga att Brunsden helt klart är en begåvad, enormt generös musiker och älskvärdkille, men det är omöjligt att komma på ett enda exempel från hela helgen där den framförda poesin förhöjdes av musiken. (Om man inte räknar Andrew Johnson, som kortvarigt gjordes ohörbar.)
Allt eftersom helgen gick började jag undra ifall Nolan hade tänkt ut det upprepade engagemanget av Brunsden som ett slags satirisk avbildning av närvaron av basisten Simon H. Fell på tre tidigare konferenser: Jeremy Hardinghams framträdande som jag nämner ovan, innehöll exempelvis ett snyggt insmugen improvisation av Fell, som retrospektivt känns väldigt ”old school”-CCCP. Men Fell är inte bara extremt lyhörd i sina omedelbara läsningar och skarp i sina gensvar och förutseenden, han är också precis lika skicklig på icke-idiomatisk improvisation som Bailey och Parker. Brunsden å andra sidan, söker sig vanemässigt mot poesin på olika idiomatiska sätt. Där var mimetisk, djärvt illustrativa ackompanjemang åt Frances Presley och Elaine Randell. Där var elementär call-and-response som följde Philip Terrys Queneauöversättningar fras för fras. Och där var påhittade ”hipster walking-basslines”, som introducerades speciellt för den nigerianska författaren Femi Oyebode och afro-amerikanske poeten Nathaniel Mackey (som ryckte till synbart).
Dessa sista beklagliga understrykningar var värst, men sanningen att säga var det ingen av dem som undvek klichén: skulden till detta ligger inte hos musikern, vars vilja att medverka var oklanderlig, utan hos Nolan som tanklöst och slött slängt in Brunsden. Varför i jösse namn en kontrabasist? Hur skulle det inte väcka skrattretande tankar på Steve Allen och varje tv-komedis signaturmelodi, med fingerknäppande hep-catpoesi, sedan femtiotalet? Vad är det som gör just en basist kompatibel med den poesi som visas fram på CCCP? Varför inte en tubaspelare? En xylofonist? Varför inte ta upp en gammal kvinna som manglar våt tvätt på scenen? Varför inte ett litet barn med mässlingen på en roterande plattform? Allteftersom helgen går avslöjas det hemliga värdesystem som backar upp Nolans plan. Vill han tillfoga musikaliskt ackompanjemang åt den unga slovenska poeten Katarina Kucbelová (smakprov: ”anguish is the anticipation of decay”)? Naturligtvis inte. Brunsdens närvaro på scenen är som en neonskylt: Den här poesin är inget du behöver ta så allvarligt på. Vilket är att underskatta det mesta av poesin i det här fallet, och dessutom möjligheterna för vad som faktiskt kan göras när man sätter samman poesi och musik. Men att arbeta fram villkor, struktur och möjliga språk för den föreningen, blir i det här arrangemanget kategoriskt en fråga jämbördig med den om man ska ha, eller inte ha, senap på korven för det där ”lilla extra”.
Det är den tydligaste indikationen av alla på, att CCCP på sistone slutat lägga ner särskilt mycket uppmärksamhet, utöver de slumpmässigt utvalda områden där Nolan haft personligt intresse. Naturligtvis har intresset svalnat: inget spelar längre någon större roll, bortsett från de svaga växlingarna i det personliga aktievärdet. Det verkar troligt att detta inte minst är en tyst chockartad reaktion på det arbete som Sam Ladkin, Sara Crangle, Neil Pattison med flera lagt ner för att åstadkomma en påtagligt mer engagerat och kraftfullt fokus på poetisk verksamhet i Cambridge de sista åren, genom (än så länge) två omgångar av det helglånga Poetry Summit och det anmärkningsvärda varje vecka återkommande terminslånga uppläsningsserierna. Publiken vid de här sammankomsterna är smarta, på hugget, nyfikna, entusiastiska. Jämsides med de etablerade uppläsare som de här serierna drar till sig, finns det uppläsningsmöjligheter för blivande poeter. Det är en talför, egensinnig, festfylld scen. Dess överlappning med årets CCCP var minimal.
Allt som allt var det kanske ett halvt dussin uppläsningar som jag verkligen uppskattade att få höra, samt många underhållande konversationer som blev hållna. Men det var den där promenaden tillbaka till mitt hotell efter den första dagen, som satt CCCP i relief. Jag gick förbi alla gamla independent-skivbutiker som nyligen förvandlats till coffeshops och snabbmatsställen, över gator som var packade ned berusade helgfirande tonåringar som alla gick in för fylla; genom det ena rabaldret efter det andra samtidigt som min iPod slumpmässigt gav mig Arcade Fire och Asian Dub Foundation att lyssna på. Tillbaks till hotellet och ett utbud av tolv ordvitsiga titlar på ”vuxenfilmer” att titta på om jag ville… En sen kvällsvandring genom en hopfallen stad, byggd på språk under stort tryckoch människor som försöker uppfinna ett rimligare liv för sig själva och sina vänner. Det är här den kommande brittiska poesin formas, men det är en stad som ännu inte finns utmärkt på CCCP:s karta.