Följande text är skriven som ett muntligt framförande till ett samtal om poesi och kritik under seminariet post-poesi på Biskops-Arnö 12-15 maj 2005.
Är här.
Tyngre i här.
Långt ner i vokalen ä.
Genom halsen, magen djupare ner i jorden här där vi står och står och fortsätter att stå. Vi rör oss inte ur fläcken trots att fläcken och magen och sorlet virvlar, snattrar surrar i rymden bland alla partiklar repliker fraser och minnen. Vi står här medan tiden sveper sjok i tjocka lindor. Massor av tid. Eller ingen alls. Vi vet inte. Det snurrar, virvlar, flimrar och bleknar. En tung, bulimisk sprängande mättnad. Vi har så mycket i oss att det är omöjligt att förflytta sig i någon riktning.
Jag står här nu. Jag tror att det är nu. Och här. Men jag vet fortfarande inte. Det dånar och susar och tynger och trycker. Jag minns inte vad det var jag skulle minnas. Dånet av virvlar fraser partiklar och repliker. Någon skriker om gränser metaforer och maktspel i rummet. Tusentals årtal i gula siffror rullar på tavlan i ankomsthallen. Någon viftar med sedlar avtal och listor. Jag kan inte tänka eller minnas.
Vi måste stå tyngre ner i orden och magen.
Vi måste se var vi står och ta ansvar för det.
Jag ser ett mjukt H på ena sidan och ett vibrerande R på den andra. Jag står mitt i den gapande vokalen ä.
Härvid måste jag tillsvidare stanna. Länge måste jag stanna här.
***
Den poesi jag intresserar mig för handlar ganska lite om lek och ganska mycket om arbete. Oavsett hur många inslag av spelmoment, artefakter, slumpmässigheter eller system som finns i dikten - så är det aldrig förekomsten av dessa i sig, som avgör diktens nödvändighet. Det är en förenkling som jag lämnar åt människor med andra syften. Litteratur som betyder något låter sig inte så lätt bestämmas. Kanske kan man, för att ändå säga något, säga att det handlar om en närvaro, eller härvaro - för att låna ett begrepp av en så vardaglig poet som Rolf Aggestam - i dikten. En härvaro som med sin integritet och tröghet förmår bromsa tiden, tanken och tåget. På allvar. Inte bara så som vi förväntar oss att den ska göra. Utan med ett reellt och aktivt ingripande som gör skillnad.
Det säger sig självt att det är den poesi som arbetar mest med sitt uttryck som har störst möjligheter att åstadkomma något. Men utgången är inte självklar och kommer heller aldrig att vara, det är ett risktagande som varje författare och läsare måste leva med.
En dikt som på senare år har stört mina tankar och påverkat och fortsätter att påverka min syn på litteratur är Lars Mikael Raattamaas "Al-Jazeera", första gången publicerad i OEI nr 9-10 2002, senare i ett annat format och med lite annorlunda sidbrytning i boken Politiskt våld, 2003. Jag kommer ihåg att jag kände ett slags rus första gången jag såg dikten. Att jag tyckte att den var skön (vilket är ett begrepp som jag nästan aldrig brukar använda). "Al-Jazeera" bredde ut sig som ett ökenlandskap eller en vidd av brus och språk, samtidigt som den uppmanade läsaren att komma nära, närmare, nästan förlora sig in i texten och att det fanns spår där, klippta bitar, dokument och vittnen om händelser i historien som ingen vill eller klarar av att ta ansvar för. (De rasistiska kravallerna i norra England, våldsamheterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, västvärldens valutapolitik, utrensningen av befolkningen i Palestina osv.) Det är en på många sätt oroande dikt som vägrar att sammanfatta eller ordna sig vertikalt. Istället sprider den ut sig i mängder av minutiösa små skiljetecken som hela tiden muterar sig och fortsätter ticka i världen.
Det fina med dikten är dess omsorg på mikronivå, att den behåller intensiteten utan att ge efter för större eller enklare meningsenheter. Läsaren är tvungen att möta texten okodad och fragmenterad, i det grundlager som är det enda som står till buds, och väl där upptäcker man halten av genomfört och genomtänkt arbete, oavsett de intryck av slump eller mekanik som kanske först drabbar läsaren.
På mig har den visuella accentueringen också haft ett slags förlösande effekt. Den får inkörda låsningar vad gäller läsarpositioner och avkodningar att släppa, jag känner mig för en stund som en "ny läsare" vilket gör mig glad och nyfiken och extra mottaglig. Jag sporras att lägga in mer energi i läsningen av dikten och får också mer tillbaka, från tecken-kombinationer där jag kanske inte hade förväntat mig responser.
Det finns mycket att säga om Raattamaas "Al-Jazeera", både vad gäller diktens eget spänningsförhållande mellan visualitet och utpekanden, mellan massa och röst och mellan tecken och mening. Men också i vilken kontext den kan läsas. Det är tydligt att den utgör ett artikulerat uttryck för de korsvägar som löper genom Raattamaas författarskap (den materialistiska språksynen, de politiska ambitionerna, intresset för periferi och utbredning kontra centrum och individualitet, orientalismen, teknologin, spatialiteten), men den faller också ganska väl in i en större samtidsdiskussion som, för att tala med Robert Ståhl, vill göra upp med "centralperspektivets" dominans. Jag tänker på Johan Jönsons omtagningar, Ida Börjels cirkelgång, Helena Erikssons cesurer, Jörgen Gassilewskis vandringar runt Globen "under seklets sista år" där hela skriftens historia tycks invävd i promenaden.
Jag tänker också på Göran Sonnevis välkända dikt "Om kriget i Vietnam"i som skrevs för fyrtio år sedan. Sonnevis dikt tar också sin början i nyhetssändningens medium, den slutar i en upplösning av snöflingor och brus, men "bruset" artikuleras enbart på utsagenivå; dikten som sådan problematiserar inte sina egna kommunikationsmöjligheter. Diktraderna löper under varandra och hålls samman av ett diktjag, en reguljär syntax och en tematisk lagbundenhet. Det betyder inte att Sonnevis dikt därför skulle vara mindre angelägen, men den tycks obehindrad av de frågeställningar som utgör den egna positionens förutsättningar, vilket man inte på samma sätt kan säga om Raattamaas "Al-Jazeera". Att dagens poesi söker sig nya uttrycksmöjligheter i en värld som genomgår så många och snabba förändringar vad gäller medial och teknologisk utveckling är förstås inte bara en logisk konsekvens utan också en nödvändig sådan. Särskilt ifråga om den "politiska diktens" status torde en sådan process vara akut.
För egen del fascineras jag mest av det sätt på vilket "Al-Jazeera" lyckas både vara utpekande men också och ännu mer bryta av dessa utpekanden, så att den utpekande platsen synliggörs med lika stor uppmärksamhet som de platser på vilka texten pekar. När man belyser så blodiga händelser som "Al-Jazeera" gör, krävs det en massiv, närmast monstruös motkraft för att aktualisera den egna språkzonen och de litterära normeringar som verkar där. Jag tror därför att "Al-Jazeera" är en dikt vinner på sin massa och att den skulle vara sämre om den vore kortare, till exempel bara en sida. På samma sätt tycker jag mer om den originalversion som publicerades i OEI, helt enkelt för att den upptar större plats fysiskt och för att det vitare papperet och de bredare marginalerna förstärker dikten mer än vad som är fallet i versionen i Politiskt våld. Jag kan också föreställa mig att "Al-Jazeera" skulle kunna vara ännu starkare om den gick upp ytterligare i format, A3 eller större. Raattamaas dikt skulle expandera semantiskt medan jag föreställer mig att Sonnevis Vietnam-dikt inte skulle ändras så mycket. Jag tänker mig att den mest skulle kännas som en uppförstorad dikt, att den skulle bestå ganska oförändrad oberoende av typografiska förändringar i storlek eller sättning. "Al-Jazeeras" materialitet skulle däremot förstärkas och framhävas på ett sätt som jag föreställer mig skulle intensifiera läsningen, med det förbehållet att dikten kunde riskera att "tippa över" till bildkonstkontexten och därmed förlora sin kontakt med och giltighet för den litterära kroppen. Vilket är en bortstötningsmekanism som drabbar nog så många texter ändå.
Några av dessa bortstötningsmekanismer kom till uttryck i ett annat sammanhang, liknande detta, när jag presenterade "Al-Jazeera" för Nordiska Seminariet i Litterär kritik i Kungälv i december 2003. Ett seminarium som löpte över sju månader och som riktade sig till yngre författare och kritiker i Norden. (Jag tror förövrigt att det var några härinne som var med den gången också). Förhistorien är denna:
Vi uppmanades vid första träffen att namnge ett nyutkommet litterärt verk som vi skulle ha valt ut för arbetet med en längre kritisk artikel. Jag hade lyckats bli antagen till seminariet i sista stund och hade därför inte i förväg hunnit tänka över eller reflektera kring ett lämpligt recensionsobjekt. Av övervägande praktiska skäl valde jag Lars Mikael Raattamaas Politiskt våld; jag var redan inläst på hans författarskap och hade skrivit om honom tidigare, Politiskt våld tycktes också med sin heterogena karaktär lämpa sig bra för en mer omfångsrik läsning. Visserligen kände jag mig just då ganska trött på svensk samtidspoesi (jag hade precis skickat iväg den numera så omdebatterade artikeln om metaforiska implikationer i samtidspoesin till Dagens Nyheter) men detta var ändå något som lät sig göras och jag tänkte att jag kanske tack vare det grundarbete som redan var gjort, skulle kunna skriva en roligare och mer självständig kritisk text den här gången. Jag kopierade således "Al-Jazeera" i två versioner, dels så som den var satt i OEI och dels så som den framträdde i Politiskt våld, och skickade ut den till deltagarna tillsammans med ett antal öppna frågor som skulle kunna fungera som utgångspunkter för en diskussion. (Vad handlar dikten "Al-Jazeera" om? Hur kan man läsa en sådan text kritiskt? Vilken roll spelar de visuella/grafiska elementen? Finns det några partier i dikten som upplevs som starkare respektive svagare? Skiljer sig läsningen åt i de olika versionerna? Vilka litterära kontexter kan det vara fruktbart att placera "Al-Jazeera" i? Har det någon betydelse att det är Lars Mikael Raattamaa som har skrivit dikten?)
Min tanke var att inte låta min egen läsning styra diskussionen, utan var och en i gruppen fick lägga fram sina egna reflektioner medan jag antecknade vad som blev sagt. Vad som förvånade mig och som jag inte alls hade väntat mig, men som nu i efterhand kan tyckas intressant var det nästintill samfälliga motståndet mot att överhuvudtaget tillerkänna dikten någon litterär angelägenhet. Espen Stueland menade att dikten är "som en stickbeskrivning. Den säger mig absolut ingenting, den är fullständigt meningslös". Seminarieledaren Ulf Eriksson kallade dikten "avantgardeporr", Oscar Rossi sa att "sån här poesi är inte värd mer än fem öre för mig". Arve Kleiva påstod att en maskin lika gärna kunde ha skrivit texten. Jenny Tunedal såg texten som auktoritär, dogmatisk och låst. Daniel Sjölin ansåg att det här är en text som inte vill läsas. Ulrika Nielsen menade att man kunde ha ett lika intressant samtal om rent nonsens. Maria Zennström klassade sig själv som "en ordmänniska och inte en bildmänniska" och argumenterade utifrån det för sina svårigheter att tillägna sig dikten. Gunnar Waerness ansåg att dikten "inte är så spännande visuellt", han pekade också brister vad gäller musikalitet, ljudbild och rytm, titeln "Al-Jazeera" förstör läsningen menade Waerness. Inger Bråtveit tyckte att dikten var "som tortyr" och talade i termer av nålstick, elektriska stötar, repetitioner av obehag. Erik Bergqvist ansåg dikten "obehaglig för att den inte kommunicerar". Två av gruppens tretton personer kunde hitta något konstruktivt i läsningen av Raattamaas dikt. Ann Hallström svarade för seminariets mer utförliga läsning och diskuterade diktens dialogicitet, integritet och de konfrontativa laddningarna i "Al-Jazeera", som förövrigt betyder ö på arabiska enligt Hallström. Ingrid Storholmen menade också att "Al-Jazeera" är "visuellt viktig" och framhöll estetiska kvaliteter hos texten.
Det intressanta här är inte att skapa något slags "vi-känsla" på bekostnad av ett fiktionaliserat "dom" som grundar sig på ett märkligt gruppfenomen i Kungälv. Det vore lika idiotiskt som destruktivt och repressivt, den totala bortstötningen och den totala omfamningen är bara två sidor av samma konflikträdsla och beröringsskräck. Alla nämnda medverkande i kritikseminariet är människor som jag värderar, respekterar och lyssnar på och jag har inget intresse av att demonisera deras åsikter. Det har också framkommit att "Al-Jazeera"-diskussionen fick en fortsättning vid ett senare seminarietillfälle (där jag inte var närvarande) där vissa av deltagarna intog nya positioner. Men just på grund av att dessa människor besitter den kompetens de gör (jag skulle nog ha reagerat annorlunda om det vore ovana läsare som hade kommenterat Raattamaas dikt) kan jag notera att: a) Motståndet mot en allvarligt menad visuell poesi är mycket större och mer djupgående än vad jag trodde från början, b) det råder ingen generationsskillnad i den här frågan, den unga kritikerkåren är lika misstänksam som den äldre och c) det finns en aggressivitet i motståndet som tyder på att större värden och frågeställningar står på spel.
Genom att titta lite närmare på de återkommande retoriska strategier som brukar användas i samband med den här sortens dikter hoppas jag att vi ska kunna belysa en problematik och förhoppningsvis kunna ta oss förbi den, så att vi bättre och mer nyanserat förmår möta dikten i en individuell läsning. Bortom de kategorier som på förhand exkluderar eller fetischerar dikten.
Den vanligaste och mest effektiva formen av bortstötning är förmodligen vad man med ett enkelt ord kunde kalla för relativisering. Läsaren befinner sig ovanför texten på en nivå dit texten inte når. Läsaren är utbildad och kompetent och har varit med i gamet ett tag. Texten är en död trasa som inte kommunicerar. Ett likgiltigt nonsens, djupt ointressant och utan mening. Det vore kränkande för läsaren att på något sätt engagera sig i en produkt som denna. Texten är värdelös och förtjänar ingen respekt av läsaren. Omvänt döljer sig ett motsatt konfliktförhållande: texten hånar läsaren och vill provocera och utmana läsaren i ett löjligt maskspel. Texten är barnslig och har inte förstått vad det hela handlar om. Texten försöker sig på sådant som den inte klarar av. Den seriöse läsaren håller sig för god för den sortens billiga lekar.
En mer sofistikerad form av diskriminering går ut på att frånkänna texten litterär status genom att placera den i en annan kontext, alternativt bara erkänna dess giltighet som avvikelse i förhållande till den litterära traditionen. Läsaren menar att texten dessvärre inte kan klassas som litteratur, utan snarare borde söka sig en hemvist i den bildkonstnärliga, musikaliska, arkitektoniska eller dramatiska miljön. Eller någon annanstans där den känner sig hemma. Läsaren ser att texten vill något men det här är inte rätt plats eller tillfälle för en sådan diskussion. Andra aktörer kan bli störda av textens närvaro på fältet vilket inte vore lyckligt för någon av parterna. Texten är förvirrad och desorienterad men ändå charmig och på sitt vis originell. Dock vet läsaren inte om texten är tillräckligt originell för att kvala in under originalitetskvoten. Läsaren tycker att texten kunde anstränga sig och vara lite mer originell om den nu så gärna vill kvala in. Läsaren känner sig generös som tar sig tid att språka med texten men har efter en stunds prat viktigare saker för sig än välgörenhet och fikapauser. Texten borde lära sig att vara mer tydlig med sina avsikter.
En annan retorik uttrycker sig genom den beröringsskräck som slår ut möjligheterna att närma sig texten. Läsaren känner sig i det här sammanhänget utestängd och nervös. Texten pratar bara med sig själv eller andra texter som läsaren inte begriper. Texten är sluten och maktfullkomlig. Texten vill inte veta av läsaren i alla fall inte den här läsaren, läsaren är nog en idiot tänker läsaren. Texten är främmande och konstig och sätter sig på tvären. Texten är ett monster som kommer att banka skiten ur läsaren. Texten är aggressiv och ute efter hämnd. Läsaren känner sig osäker och orolig och tänker att det är bäst att sticka iväg innan det blir farligt. Läsaren mumlar något till texten och travar upp en hög gedigna romaner, sätter på tevatten och brer en smörgås. Om en liten stund går det över tänker läsaren, jag ska bara komma på andra och bättre tankar. När tevattnet kokar har läsaren glömt vad det var som var otäckt. Nu är det borta, tänker läsaren och pustar ut. En god roman hjälper mot det mesta.
Felet med texten är att den inte uppfyller vissa grundläggande kriterier över vad som kan kallas litteratur, tänker läsaren. Som dikt betraktad är den för lång eller för kort. Det finns för många jag eller för få. Det saknas röst tänker läsaren, texten skränar och skramlar för mycket. Det är ingen ordning. Slump, kaos, mekanik och huller om buller, det kunde lika gärna ha varit ett dataprogram som genererat dikten - och då borde väl det vara en dator som skulle läsa den också, tänker läsaren och skrattar åt sin egen lustighet. Texten är ofärdig och ofullständig, så är det med det, varken mer eller mindre. Läsaren är obekymrad och funderar på vad hon ska äta till middag. Texten borde inte ha lämnat tryckpressarna i det här stadiet. Texten är ett misstag som borde korrigeras om det fanns några sådana instanser. Läsaren tänker att hon gott och väl kan låta saken bero. Texten är en samling stumpar och snuttar, ett slags missbildning utan fungerande potens. Läsaren tänker att det kanske är synd om texten? Men kommer fram till att det kanske ändå är att gå för långt. Läsaren anser sig vara liberal och frisinnad och tycker att var och en är sin egen lyckas silversmed. Eller sked. Eller hur det nu var. Läsaren tycker inte att det är så noga. Läsaren håller på sina egna principer.
Vad som irriterar läsaren är textens oförtjänt höglitterära status. Läsaren menar att texten måste degraderas om den ska accepteras i den litterära miljön. Läsaren tycker att texten kan få finnas om man kapslar in den i en liten -ism. Eller en undergenre, som pornografi eller populärkultur. Läsaren tycker att texten är uttryck för en överdriven trend och därmed borde hålla sig inom tydliga ramar. Texten har lite för höga tankar om sig själv tycker läsaren. Texten borde veta sin plats och nöja sig med den. Texten borde vara tacksam och inte mopsa upp sig så förbannat. Läsaren känner en annalkande huvudvärk och lyckas med en kraftansträngning krympa ihop sina aggressioner till en liten hård vit kärna samtidigt som hon spottar ut ordet "konkretistonani" och sträcker på ryggen. Läsaren vet hur man tacklar uppstickare. Läsaren har en rak och rättvis och fast karaktär. Det är egenskaper som håller i längden, menar läsaren.
Texten är ett unikum, en gåva och en personlighet. Läsaren skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta texten. Texten är en idol för läsaren. Texten är en brosch, en pin, en sjal, ett passerkort, ett namn, en attityd, ett jeansmärke för läsaren. Texten är oantastlig och oberörbar. Texten är en väg in, en väg ut, en väg upp eller ner, kort och gott en trappa för läsaren. Något man kliver på och tar sig upp med hjälp av även om läsaren aldrig skulle formulera det så. Läsaren formulerar sig inte så gärna. Läsaren tycker att det räcker med formuleringar och teorier och hårklyverier. Eller: läsaren älskar formuleringar, teorier och hårklyverier. Det beror på. Läsaren kan vara många läsare. Det väsentliga för läsaren är textens okränkbarhet. Texten måste få finnas och vara exakt som den är. Texten utgör en symbol och en förebild och är på sätt och vis helig. Fast det skulle läsaren aldrig säga. Hon är inte religiös, även om vissa vill kalla henne för fanatiker. Texten och läsaren snurrar i två solsystem skilda från varandra. Läsaren tycker att det har med respekt att göra.
Den här läsaren gillar att ha koll. Hon är flexibel och öppen och hänger med när det svänger. Problemet med texten är att den inte ligger rätt i tiden just nu. Läsaren är inte den som startar några trender, hennes förmåga ligger i att adaptera dem och på ett övertygande sätt göra dem till sina egna. I ärlighetens namn börjar läsaren känna sig rätt mätt på svängningar och trendbrott vid det här laget. Hon hoppas att texten inte ska blossa upp i debatten. För egen del räcker det gott och väl som det är. Texten är en potential som surrar vid horisonten. Texten kan eller kan inte få ett genomslag på börsen. Det gäller att ha öron och fingertoppar ute. Läsaren dömer aldrig någon vid första mötet men har lärt sig att inte göra alltför stora uppoffringar heller. Läsaren måste hushålla med sina resurser om hon ska hålla sig kvar i branschen. Texten liknar texter som har varit vinstgivande förr, antecknar läsaren och försöker göra ett överslag i huvudet. Läsaren hoppas att någon snart ska fatta ett beslut. Så att hon vet om hon ska gilla eller ogilla texten. Läsaren tycker att alltför många litteraturmänniskor sitter fast i patriarkala mönster och förstelnade strukturer. Man måste alltid hålla sig framme menar läsaren, ung och smart är vad det handlar om. Man biter däremot inte den hand som föder en. Så korkad är inte läsaren. Läsaren har också sin bostadsrätt, sina resvanor och sin levnadsstandard att tänka på. Läsaren tycker att någon ska bestämma sig snart så att hon kan använda tiden till något annat och roligare. Egentligen tycker läsaren att litteratur är det tråkigaste som finns. Det brukar hon skämta om när hon har middagar i sin bostadsrätt. Läsaren tycker att det är ett bra exempel på den öppenhet och flexibilitet som läsaren besitter.
Jag är medveten om att ovanstående sju retoriska strategier kan framstå som karikerade och överdrivna lustifikationer och att man gärna, också jag själv, helst vill vifta bort dem som olyckliga obetydligheter i samtiden. Det är smärtsamt att få syn på mekanismer som förminskar människor och får dem att framstå som mer ofria än vad man trodde eller önskade var fallet. Likväl vet jag att dessa hållningar är högst verksamma, för att inte säga dominerande, i det nordiska litteraturlandskapet. Och de är på inget sätt specifika för sin geografi eller sin samtid. Liknande resonemang går igen i nästan varje sammanhang där skräcken för det främmande visar sitt ansikte. Jag tror också att vi alla på något sätt, i någon passage kan känna igen oss i de argumentationer som verkar diskriminerande. Delvis handlar det om överpersonliga strukturer som jag själv (lika lite som någon annan) helt kan göra mig fri ifrån. Men genom att se dem och lära sig känna igen dem kan jag bemöta dem och ifrågasätta deras giltighet i sak. Jag kan notera dem när de dyker upp i recensioner av Camilla Hammarströms, Malte Perssons, Mara Lees, Robert Ståhls, Ida Börjels, Johan Jönsons eller Hanna Hallgrens verk, för att ta några samtida exempel. Eller i receptionen av Gunnar Björling, Edith Södergran, Öyvind Fahlström eller Ann Jäderlund för att nämna några äldre.
För två år sedan skrev jag en artikel till Lyrikvännen som behandlade min syn på litteraturkritik i allmänhet och lyrikkritik i synnerhet ("Gamla varelser och nya - om samtidens kritiska läge" Lyrikvännen nr 3 2003) som avslutar med en skissering av och en förhoppning om en "ny lyrikkritik, som tillåter sig att, i de fall dikten är det, också vara polyfon och heterogen. En öppnare, mer prövande kritik som inte oreflekterat tar sin egen form för given". Ett exempel på en sådan i god mening prövande kritik, som bokstavligen förmår närma sig poesin mer än många andra, skulle kunna vara Martin Högströms "Grafiska läsningar", publicerad i OEI nr 18/19/20/21 2004 samt på nättidskriften nypoesi.net
"Genom poesibokens fysionomiska villkor kan en läsart formas där själva läsakten bjuds in och blir till en explicit del av poesin", inleder Högström sin artikel. Och visar sedan hur olika typografier, sättningar, bokformat och papperskvalitéer medverkar och påverkar den dikt som växer fram i samspel med läsaren. Högströms undersökning präglas av en befriande rörlighet som överbryggar skillnader i klumpiga föreställningar om "form" och "innehåll" eller "mekanik" och "autenticitet". Så här kan det låta i ett parti av läsningen av Johan Jönsons diktsamling Virus:
Själva diktens inlaga är däremot satt på ett benvitt papper med låg opacitet. Föregående samt nästföljande uppslag lyser igenom; texten på sidorna innan och efter det uppslag man för närvarande läser syns en aning, likt skuggor under nuets svarta tecken. En påminnelse om volym och tid i en läsart där läsaren annars tycks förlorad, psykotiskt låst, i uppslagets tidpunkt i en bok utan paginering. Varje uppslag frikopplat från den serie som annars erbjuder den trygga vetskapen om exakt var i bokens hela förlopp man befinner sig. Virus är en bok som inte erkänner sitt eget slut - som inte använder sig av, och idealiserar, den egna döden för att göra sitt liv till en helhet. Det är, för att tala med Adorno, ett verk som vänder sig mot en borgerligt idealiserad metafysik. Den första sviten är istället indelad av klockslag, dock ej kronologiskt. Och nästa är ordnad från 26 till 35 (där 34 saknas). En katalog som nästan fungerar. Att tidseffektivt slå upp och söka i boken blir ansträngande och innebär att man måste bläddra sig fram, leta i texten. Katalogiseringens sterilitet påvisas. Man tvingas söka i själva den poetiska texten för att hitta i boken - varpå man riskerar att finna sig läsande själva poesin! - och infekteras av litteraturen. Inga genvägar erbjuds.
Ett annat exempel på innovativ läsning är Malte Perssons blå- och grönkolorerade skrift som följer och fjärmar sig från Annette Slettnes fotografiska bildessä into thin air (Glänta Produktion 2001). I ett fyrtiotal i det närmaste fristående citat, parafraser, minipoem och iakttagelser kommenterar Persson Slettnes arbete på ett sätt som lyckas vara både precist och omfångsrikt utan att låsas i reduktiva slutsatser. Perssons text är omfattande utan att vara sammanfattande och den bär en litteraritet som ger texten energi och drar till sig uppmärksamheten trots brytningarna som sker av den fragmenterade utformningen. Genremässigt skulle man kunna kalla Perssons text för "efterord" då den är placerad längst bak i boken på den plats där sådana brukar ligga. Men Perssons text (som förövrigt benämns som just text "into thin air / Anette Slettnes med text av / with a text by Malte Persson" står det på omslaget) är alltför självständig för att bara kunna ses som ett påhängt bihang till Slettnes bilder. Något liknande kunde man säga om Ulf Karl Olov Nilssons visserligen uttryckligen titulerade efterord till Ida Börjels diktsamling Sond, som också har litterära kvalitéer som sträcker sig över de begränsningar som annars brukar medfölja efterordsgenren.
Nilsson väljer att läsa Sond i 36 paragrafer (eller egentligen 37 eftersom räkningen här också inbegriper nollan) och skapar därmed en ny systematisering som tillåter texten att fritt röra sig mellan valda nedslag och angreppspunkter. Det är på något vis symptomatiskt att de mest kreativa kritiska texterna i svensk samtidslitteratur dyker upp i undergenrer såsom efterord, nätpublikationer eller utanför de etablerade institutionernas domäner. Att det råder ett så ojämnt styrkeförhållande mellan litteratur och kritik i Sverige är en märklig paradox som man kan ägna mycket tid till att fundera över. Hur kan det komma sig att dagens litteraturkritik är så förtvivlat svag, i alla bemärkelser, när den litteratur som ges ut är så slagkraftig, angelägen och uppfinningsrik? Det är uppenbart att vi befinner oss i en litterär högkonjunktur, både vad gäller poesi och prosa, men kritiken tycks fortfarande inte förmögen att förhålla sig till den litteratur som skrivs. I alla fall inte den gängse kritiken, vilket är märkligt då litteraturen ändå tycks leva och frodas förhållandevis väl. (Däremot kan man förstås finna ett flertal exempel på individuella prestationer vid enstaka tillfällen, men den som söker en kritik som sträcker sig över pliktskyldigt recensionsskrivande får leta ordentligt). Det är som om litteraturen har genomgått en utveckling som kritiken bara befinner sig i puberteten av; och den kritik som ska kunna ha något att säga till om måste själv formulera om sig och bli till litteratur.
I den antologi som trycktes efter avslutat kritikseminarium förra våren i Kungälv, hittar man också exempel på användbara kritiska möjligheter. Jenny Tunedal bemöter Pia Juuls diktsamling Sade jag, säger jag i en fiktiv brevväxling som både förmår upprätta en närhet till Juuls poesi men som också distanserar sig och prövar olika hållningar. Tunedals text är kraftfull i sitt växlande av positioner och tilltal. Hon gör utvikningar, infogningar och låter den egna skriften skava mot Juuls. Ann Hallström presenterar en läsning eller en "skiss till en recension", som det står i antologin, som svarar Gertrud Hellbrands debutroman Vinthundarna med skurar av rakbladsvassa språkskärvor. Styrkan i Hallströms text är att den inte väjer för det övervåld och destruktioner som hela tiden opererar i Hellbrands prosa. Men den omfamnar inte heller perversionen. I Hallströms text uppstår en spegeleffekt som synliggör Vinthundarna från ett nytt håll. Kritiken kan stå upp mot litteraturen och litteraturen kan bli sedd i storformat och i enskildheter och ur andra och mindre förutbestämda perspektiv. Oscar Rossi gör i sin text vad man misstänker många skribenter i det här landet för: han recenserar verket utan att ha läst det. Men så banal som den kanske kan tyckas är nu inte Oscar Rossis text. I sin insisterande ovilja att läsa det ofullständiga manuskript som Göran Tunström kvarlämnade efter sin död, och som gavs ut 2003 med titeln Försök med ett århundrade, skapar Rossi en gravitetisk laddning till den stängda boken. Förväntan, beroendeförhållanden, frågan om man bör vara trogen sina tidigaste och starkaste läsupplevelser växer ju längre Rossi låter bli att öppna Tunströms bok. Faderssvek och etik kommer in i bilden. Under numreringen 19 skriver Rossi:
Sakteligen förlorar mitt exemplar av boken sin boklighet och blir istället besjälad i sin rena tinglighet. Precis som Silverbibeln i Tjuven blir boken en markör, en mytisk, relik, en dödsattest, en maskrosboll, en amulett - tabu.
Några stycken längre fram kommer följande passage:
24. Plötsligt en dag öppnar jag boken. Detta sker som de avgörande händelserna i ens liv har för vana att ske: ingen dramatik, helt utan reflektion och eftertanke, helt utan överläggning, orsak eller investerad emotion läser jag den första meningen.
25. 'Jag står på Brooklyn-bron och låter mig födas år 1606.' Sedan stänger jag boken åter.
Resten av texten handlar enbart om den raden.
Den kritik som jag efterlyser är redan här. Den finns i undergenrer och i tidskrifter, i ansatser och försök, och det är vanligtvis människor som ägnar hela sin tillvaro åt litteratur som bedriver den. Djärva och sensibla kritiska läsningar har under de senaste decennierna praktiserats i större skala i USA, Kanada och Frankrike till exempel. Och jag tror att detta nystartade seminarium för nordisk litterär kritik, som nu går in på sitt andra år, med nya kritiker, författare och skribenter, har goda förutsättningar för att skapa ett rum där kritiken också kan ifrågasättas, utvecklas och prövas. Åtminstone är det min förhoppning. I Sverige har vi kommit till ett läge där det nästan är omöjligt att leva som kritiker, vilket mest beror på ekonomiska, administrativa och utbildningsmässiga orsaker. (Ett tragikomiskt exempel på detta är det avslag som Biskops-Arnö fick på sin ansökan att upprätta en tvåårig yrkesutbildning för kritiker, vilken nekades med motiveringen "kritiker är inget yrke"...) Jag har svårt att föreställa mig att fantastiska kritiker skulle trilla ner från himlen - vilket verkar vara vad alla går och hoppas på - snarare tror jag att man måste arbeta rätt krasst strukturellt, medvetet och långsiktigt för att möjliggöra en aktiv kritik. Men jag är helt klar över att mycket av den litteratur som skrivs idag fordrar en kritisk interaktion, känslighet och humor som inte bara är problematiserande, utan faktiskt också produktiv och frambringande. En kritik lika självständig och självsvåldig fast på ett annat vis, på en annan plats, som den litteratur den förhåller sig till, en sådan kritik vore rolig att läsa.
i Någon vecka efter seminariet läste jag Malte Perssons artikel "Frostenson T630 vs Al Jazeera" publicerad i mars/april-utgåvan av nypoesi, och såg att han också drog paralleller mellan Sonnevi och Raattamaa. Det är visserligen en rätt självklar jämförelse att göra, och jag tror inte att jag hade läst Maltes text innan jag skrev min, men det är inte något jag skulle vilja ta gift på. Det är fullt möjligt att det är Malte Perssons iakttagelser som jag har tagit del av, och sedan glömt, och trott att de var mina egna. En eloge alltså, till honom, för säkerhets skull.